Kritiken mot kulturminister Alice Bah Kuhnkes idé om kulturen som central i ett ekologiskt samhälle har varit hård. Biologen Stefan Edman försvarar ministerns vision: ”Vi måste öka andelen icke-materiella njutningar.”
Björn Wiman, bland de klokaste i det tajta svenska, företrädesvis stockholmska, kulturetablissemanget ”tar sig för pannan” när han läser Alice Bah Kuhnkes kulturpolitiska manifest. Så här replikerade DN:s kulturchef:
”Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ’verktyg’ för demokratin.” (DN 6/11)
Wiman! Jag tar mig själv för pannan, både förvånad och bekymrad. Och låter tanken finna trösta hos poeten och Nobelpristagaren Harry Martinson: ”Det är ont om jordklot”, konstaterar han i essäsamlingen Gyro. Året var 1947, en tid då folk och nationer levde i påtaglig skräck för att det Stora atomkriget skulle spränga vår planet sönder och samman och slutgiltigt utplåna den mänskliga civilisationen.
Sextio år senare lever vi fortfarande i kärnvapenskuggan. Men nu har även klimatkrisen och den hektiska överkonsumtionen av förnybara resurser fått allt fler att förstå att den nuvarande globala utvecklingen är rent fysiskt ohållbar. Och en dålig affär som på sikt drabbar oss alla, ekonomiskt, socialt och miljömässigt.
Nyligen försökte den kanadensiske humanekologen William Rees uppskatta hur många människor som skulle kunna leva långsiktigt hållbart på vår planet, alltså utan att förstöra ekosystemen och livsförutsättningarna för kommande generationer. Kalkylen baseras på både nuets och morgondagens (förmodade) resursuttag och en generös analys av jordens basala tillgångar på matjordar, sötvatten, skog, mineraler etcetera. Även om resultatet av sådana här teoretiska studier aldrig kan bli 100-procentigt säkert visar det ändå som i ett nötskal på den utmaning vi står inför: Jorden kan troligen hysa 15 miljarder människor långsiktigt hållbart – om alla nöjde sig med Indiens nuvarande materiella genomsnittsnivå. Men bara 2,5 miljarder på Europas materiella standard just nu; det saknas alltså i princip två jordklot om man antar att allt fler strävar efter att leva ungefär som vi.
Bara det senaste decenniet har många hundra miljoner människor fått ett bättre liv. Och medelklassen växer rekordsnabbt på alla kontinenter. Det är positivt. Men eftersom också medelklassen i de ”gamla” välfärdsregionerna Nordamerika, Europa och Japan fortsätter öka sina materiella anspråk blir ekvationen för det globala ekosystemet just så ohållbart som Rees beskriver. Jodå, smart, resurseffektiv teknik kan lösa en del av problemen. Men aktuell forskning visar att konsumtionen för närvarande växer snabbare än tillväxten av miljö- och klimatsnåla bostäder, bilar, livsmedel etcetera. Vilket till exempel späder på den globala uppvärmningen.
Därför behövs det en åra till i båten: en varsammare livsstil i – observera – den materiellt redan gynnade medelklassen. Hur? Bland annat genom en ökad andel icke-materiell konsumtion – på bekostnad av ”prylar” – som skapar jobb men som, med vissa undantag, är betydligt ”snällare” mot miljön. Dit hör utbildning, hälsa – och kultur! Med så kallad livscykelanalys kan man visa att konst, litteratur, musik, teater, film och dans representerar en ekologiskt mer hållbar tillväxt och välfärd än till exempel mobiltelefoner. För själens ekologi erbjuder kulturen en fördjupning av livskänslan, inte minst för dem av oss som redan många saker har.
Missförstå mig inte: Vi måste givetvis även konsumera materiellt. Men utmaningen är att välbeställda grupper runtom i världen ska finna det intressant att öka andelen icke-materiella njutningar. För att detta framöver ska bli verklighet – och ett verkligt instrument i till exempel kampen mot den globala uppvärmningen – måste det också göras mer attraktivt på marknaden. I min SOU med titeln ”Bilen, biffen, bostaden” (2005) föreslog jag därför dåvarande regering och riksdag att halvera eller helt avskaffa kulturmomsen och en del arbetsgivaravgifter i kultursektorn.
”Kultur ska inte vara dräng åt något annat”, hör jag Björn Wiman säga. Just så. Poesin måste till exempel förbli ett uttryck för skapande rymd, utan omedelbart nyttotänkande. Och kulturpolitik ska inte instrumentellt beställa fram kulturyttringar som på förhand syftar till ekonomisk tillväxt eller till politiska och andra mål.
Samtidigt vet vi att kulturupplevelser skärper tanken, stimulerar fantasin, eggar kreativiteten, föder om- och nytänkande. Vad som exakt sker ligger i betraktarens sinne. Harry Martinsons ”Aniara”-epos är poesi men för många även en uppfordrande metafor för en planet på irrfärd, en mänsklighet med längtan tillbaka till balans och harmoni, ”nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas”.
Harry Martinson är inte ensam. I dagens Sverige finns många kulturskapare som inte väjer för att ställa sina ord, sina bilder, sitt partitur i kampen mot girighet och fördumning och för rättvisa, frihet, humanism och värnet av livet och Moder Jord. Historien och nuet visar att kultur är som bäst då den både kan vara starkt betydelsebärande och samtidigt undvika att bli programmatiskt endimensionell och trist ideologisk.
Förra veckans debacle kring kulturens roll för hållbar utveckling är också i grunden ett uttryck för att gamle C?P Snows (brittisk fysiker och författare) vision om brobygge mellan de två kulturerna tyvärr inte fungerar särskilt väl. Alltså det initierade och ödmjuka mötet mellan å ena sidan humaniora i hela dess bredd, å andra sidan naturvetenskap, teknik och ekonomi. Då begreppet ekologiskt hållbar utveckling häromdagen kopplades ihop med kultur blev det i stället nära nog intellektuell kortslutning hos många kulturskribenter; ekologi, det är väl natur, djur, kretslopp?…
Tillvaron är komplex, vi behöver varandra för att på sikt kunna ställa om till ett mer hållbart Sverige. Kultur- och samhällsdebatten måste därför ge plats åt många olika språk för att formulera problem, visioner och åtgärder: poesins och teknikens, bildens och biologins, musikens och fysikens.
Jag är inte miljöpartist. Och jag varken vill eller behöver försvara Alice Bah Kuhnke. Men hon förtjänar säkert både tid och hjälp för att komma till sin rätt i stället för att hudflängas av kulturparnassens vargflockar.
Stefan Edman Författare, biolog och teknologie hedersdoktor vid Chalmers