I junikvällarna är det tornsvalorna som får mig att hisna. Med dödsförakt kastar de sig ned från höga höjder, nuddar vattenytan, tvärvänder, åker slalom mellan buskagen – och så blixtsnabbt upp igen under molntaket. Plötsligt ser jag hur en av fåglarna åker berg och dalbana på ryggen på en annan, under extatiska skrin. Vad händer? Älskog, förstås. Kärlek på hög nivå.
Bägge makarna ruvar äggen och matas av sin partner ungefär en gång i halvtimmen. Om matningen uteblir i brist på flygfän blir den ruvande otålig och ger sig ut på egen jakt. Fostren därinne under äggskalen skruvar då ned sin ämnesomsättning och kan på så sätt klara flera timmars avkylning.
De framkläckta ungarna besitter också en enastående förmåga till anpassning. Vanligtvis får de en tugga mat – med uppemot åttahundra insekter! – var fyrtiofemte minut. Men vid dåligt väder gömmer sig insekterna under bladen och då kan det gå timmar mellan matpassen.
I extrema fall måste tornsvaleföräldrarna flyga iväg tiotals mil för att hitta föda. Men ungarna överlever. Termostaten i mellanhjärnan kopplas ur, kroppstemperaturen sjunker, fåglarna blir växelvarma. Och går ned i coma – allt för att spara på krafterna. Den energi som alstras i kroppen används för att hålla hjärta och njurar igång, medan t ex tillväxten av dun och fjädrar fjäderdräkten får vänta tills det finns mat igen.
Svalorna skänker nerv och dramatik åt sommarlandskapet. Inte underligt att de hyllas av poeten Anna-Greta Wide:
Svalan flög in i kyrkan
kysste duvan i koret
rundade rektorns hjässa
och landade stillsamt på altaret
Och sannerligen, sannerligen
kunde hon inte kvittra
första versen på psalmen
474!
Då skrattade alla skolbarn
och tyckte att Gud var skojig
som tillät detta pojkstreck
mitt på examensdan