Att vandra en mil eller tre och tillsammans med andra och fundera över livets mening, glädje och sorg – det har blivit ett ”måste” för många. Natur, kultur och andlighet på gående fot, kanske är det också ett recept till förnyelse av Svenska kyrkan? Här i mina bygder i mellersta Bohuslän har ett team med den oförtröttliga Agneta Riddar i spetsen medverkat till nya pilgrimsleder. Och inspirerat folk att gå dem.
Igår var jag inbjuden att tala på en pilgrimsfest på Läckö slott, trots att jag själv ännu inte är någon vandrare. Men det var roligt att läsa in sig lite på medeltidens pilgrimsfärder – till grannsocken den egna domkyrkan i stiftet eller, om man hade råd och tid, till Det heliga landet, Rom, Santiago de Compostela eller Nidaros/Trondheim.
Medeltidens människor såg ofta själva jordelivet som en enda lång, för många plågsam pilgrimsresa i fattigdom, köld och sjukdomar. En transportsträcka till himlen som betraktades människans enda rätta hem. Man vandrade i hopp om att bli frisk eller att tacka för att man faktiskt blivit det; somliga ville göra bot för svåra synder i hopp om att på så sätt förkorta tiden i den fasansfulla skärselden.
Men idag är väldsbilden och synen på människan, Gud och sjukdomar dramatiskt annorlunda. Ordet pilgrim betyder ju främling. Men en pilgrimsvandring idag handlar nog istället om att vi måste bli mer, inte mindre, ”hemma” på vår vackra, märkliga planet, i kärlek, ödmjukhet och omsorg om skapelsen och medmänniskan. Samtidigt som vi bör markera starkt främlingskap mot allt som är destruktivt för naturen och mänskligheten – girighet, egoism, våld, krig, miljöförstöring.
Jag talade sedan om mina sex ”önskehållplatser” på pilgrimsvandringen, nämligen att stanna upp i
1. Förundran över livet; det ger glädje och vördnad
2. Förståelsen för att medelklassens (i världen) nuvarande konsumtion gör att det är ”ont om jordklot” (Harry Martinsons formulering)
3. Förlåtelse och omprövning av vår livsstil
4. Förändring, där vi gemensamt ”listar” våra positiva, spännande möjligheter att göra skillnad
5. Förnöjsamhet, där vi övar oss i glädjefylld enkelhet
6. Förtröstan, där vi förstärker varandras realistiska framtidshopp