Biolog & Författare

Påvens tillväxtkritik retar Jeb Bush

För alla som engagerar sig för jordens och mänsklighetens framtid är påven Franciskus´ encyklika Laudato Si ett ljus i mörkret, ett hoppets tecken. I denna fakta- och perspektivrika men ändå så lättlästa rundskrivelse – riktad till ”alla människor av god vilja” – framträder påven med det tydliga andliga och, vill jag påstå, politiska ledarskap som mänskligheten just nu så väl behöver men som är så tragiskt sällsynt. Klimatfrågan är, skriver Franciscus, i grunden en etisk och moralisk fråga, en existentiell utmaning: Vad är syftet med våra liv i denna värld? Vad är målet med vårt arbete och alla våra ansträngningar? Vad behöver jorden av oss?” Just denna ansats gör encyklikan helt unik den pågående klimatdebatten, ofta ensidigt teknisk-ekonomiskt.

Franciskus citerar sina företrädare:

• Johannes XIII är djupt medveten om miljökrisen och i sin encyklika Pacem in Terris (Fred på jorden, 1971) önskar han en bred dialog om ”vårt gemensamma hem”
• Johannes Paulus II varnar i slutet av 70-talet för ”en ekologisk katastrof i spåren av den snabba industrialiseringen av hela civilisationen. Påven finner det tragiskt att ”inte ser någon annan mening med naturen än att användas för ständig konsumtion”
• Benediktus XVI understryker att naturen, skapelsen far illa därför att vi människor ”inte längre erkänner en högre instans än oss själva”

Påven noterar även med stor tacksamhet vad som tänkts och uträttats på det här området av filosofer, naturvetare och medborgargrupper, liksom av andra kyrkor, samfund och religiösa traditioner runtom i världen. Han lyfter särskilt fram ”den älskade patriarken Bartholomeus som påminner om att människans brott mot skapelsen inte bara är en synd mot oss själva utan djupast sett mot Gud”.

Mot denna bakgrund bygger Franciskus sin encyklika Laudato Si, ”Lovad vare du Herre, en sentens i 1200-talsmunken Franciskus berömda Solsång. Helgonet vars liv och lära i enkelhet, rättfärdighet, lovsång och naturkärlek den nutida påven vill lyfta fram och levandegöra för vår värld och oss alla som brottas med det tjugoförsta århundradets överlevnadsfrågor.

Påven vill reformera den nuvarande tillväxtekonomin utifrån det han kallar en fullödig ekologi: ”Vi står inte inför två separata kriser, en miljökris och er social kris, utan snarare en komplex kris för förenar det sociala och miljön”. En ”mänsklig ekologi” handlar om att ”erkänna våra kroppar som Guds gåva för att kunna välkomna och acceptera hela jorden som en gåva från Fader, och vårt gemensamma hem”. På vardagsplanet kan vi alla göra ”enkla dagliga gester som bryter med logiken i våld, exploatering och själviskhet…som att sortera avfall, minska vattenförbrukningen och släcka onödiga lampor”. På så sätt kan vi bidra till en ”ekologisk omvändelse” som inspirerar oss till ”ökad kreativitet och entusiasm”

Den här typen av resonemang har retat upp Jeb Bush, bror till George W och nu en av republikanernas presidentkandidater: ”Jag låter inte min ekonomiska politik utformas av mina biskopar eller min kardinaler eller min påve”.

Medan FNs klimatchef Christiana Figueres anser att ”påvebrevet kommer att ha stor påverkan”!