Biolog & Författare

Kuba – när släpper bröderna Castro greppet?

Ratten sitter fast med en enda skruv, dörrarna är något svårstängda, växelspaken raspar betänkligt. Men Yunier Guzman ler stolt när vi glider fram genom Havannas centrum i den blågröna Chevan modell 55.

Han är runt trettio, på dagtid advokat men om kvällarna King of the Road! En av de många unga män som extraknäcker för staten med att köra runt förtjusta turister i gamla amerikanare från den kubanska revolutionens guldår på 50-talet.

Vår svenska karavan gör ett stopp på Revolutionstorget, med dystra ”DDR-skyskrapor” och jättelika fasadsilhuetter av Fidel Castros rebellkompisar, Ernesto Che Guevara och Camillo Cienfuego. Det var här som Fidel, idag 89, höll sina maratontal. Och det var här påven Franciskus framträdde nu i september efter att aktivt ha bidragit till den islossning mellan Castroregimen och Washington som många kubaner hoppas skall häva den långa ekonomiska blockaden och ge folk ett materiellt bättre liv.

Lite varstans påminns man om revolutionen och att Kuba är en av världens få vänsterdiktaturer. Hjälten Che finns på t-shirts, dekaler, bokpärmar – och i det stora monumentet i staden Sankta Klara. Det var här, i december 1958 som Che fixade till att ett tåg spårade ur, fullastat med vapen och ammunition till USAs man diktatorn Batista. Det avgjorde saken – och en månad senare kunde Castros gäng triumfatoriskt tåga in i Havanna. Strax därpå nationaliserades all privat egendom, inte minst amerikansk. USA svarade som bekant, dels med ett – misslyckat – invasionsförsök i Grisbukten, dels med en ekonomisk blockad. Detta i sin tur tvingade in kubanerna i Sovjets intressesfär; på Ches initiativ skickade ju ryssarna rentav kärnvapenbestyckade missiler till den röda ön. Kubakrisen skakade världen!

Sovjetunionens upplösning 1991 betydde att stödet från Moskva försvann. Därför är det nu med Kuba lite grand som med de gamla veteranbilarna: Blankt i plåten, men under lacken rost och skavanker. På krogar, gator och torg: Musik, dans och ljuva livet. Därhemma: Varubrist, ransoneringskort och löner som få kan leva på. Sydamerikas lägsta spädbarnsdödlighet, bra kvalitet på utbildning och sjukvård. Medan huvudstadens hus står alltmer fallfärdiga.

Månadsmedellönen är idag 150 kronor; det räcker till två paket blöjor eller fyra paket spaghetti. En barnvagn kostar en årslön. Men undantag finns: På prestigefyllda La Corona sitter 600 arbetare och rullar tobaksblad för 400 kronor i månaden plus lunch och fria cigarrer. De berömda Havannacigarrerna står för 14 procent av Kubas exportintäkter. Tobaksodling är därför också en av de få sektorer där regimen tillåter viss fri företagsamhet. I övrigt förlamas ekonomin, inte minst jordbruket av sträng planhushållning av gammal sovjetisk modell. Symtom: 70 procent av riset måste idag importeras – trots bördiga jordar!

”Det måste hända något snart”, säger Che Guevaras sekreterares dotter, som vi till vår häpnad träffar på flygplatsen. Hon bor utrikes men besöker årligen sitt hemland. Säger sig fortfarande vara kommunist och skyller inte dagens problem på Fidel Castro. ”Nej, han är ju Kubas fader!”