Kan mänskligheten halvera sina växthusgasutsläpp till år 2050? Och till nästa sekelskifte skapa en värld med välfärd och hälsa för minst 11-12 miljarder människor – utan att använda kol, olja och naturgas?
Det är detta som COP 21, FNs klimatkonferens i Paris handlar om. På måndag är 195 länder och 50 000 människor på plats i den franska huvudstaden. Uppdraget är, nu som tidigare, att komma överens om hur jordens medeltemperaturökning ska begränsas till max 2 grader jämfört med förindustriell tid.
Kommer det att lyckas? Ja, oddsen har förbättrats, Paris kan bli en historisk vändpunkt!
Ett skäl är att aktörer på den mäktiga finansmarknaden börjar lyfta bort sina pengar från kol och olja – hittills 2 600 miljarder dollar – och investera dem i förnybar energi. Det har lett till stark volymökning av t ex solpaneler, inte minst i Kina och Tyskland, en teknik som därför blivit ca 70 procent billigare på bara fem år.
Ett annat skäl är att de stora ”kolsuparna”, USA med 5 miljarder ton utsläpp/ år från 320 miljoner medborgare, och Kina med 10 miljarder från 1300 miljoner, äntligen har gjort hyfsat starka utfästelser, dels tillsammans, dels var och en för sig. President Obama har listigt rundat den tjuriga kongressen och fått USA att minska utsläppen; politiken för 2030 är en reduktion med 32 procent. Kina, hårt pressat av smog och krackelerande ekonomisk tillväxt, har idag världens största utbyggnad av vindkraft, solceller och energieffektivisering.
Det tredje skälet som talar för framgång i Paris är den nya logik som börjat vinna terräng hos regeringarna. Klimatåtgärder ses inte längre som välfärdshotande bördor och uppoffringar utan som positiva incitament för en modernisering av samhället med smartare resursanvändning och teknik för nya företag, jobb och exportintäkter. En annan aspekt av den nya logiken är att man inför COP 21 inte lagt diktat ovanifrån utan i stället bett länderna lämna in listor på klimatlöften de själva anser sig kunna uppfylla. Löftena hittills, från drygt 160 länder kan – om de förverkligas – hejda medeltemperaturökningen vid cirka 2,7 grader. För lite, alltså, men bättre än tidigare. En fjärde orsak, som nog triggar politikerna, är att 2014 var första året då klimatutsläppen inte ökade trots en global BNP-tillväxt med 3 procent. Kanske ett trendbrott?
Det är också slående att många tidigare klimatmål blivit oväntade succéer: 1990-2012 skulle t ex världens utsläpp ha minskats med drygt 5 procent; det verkliga utfallet blev 20 procent! Till 2020 skall EU minska med 20 procent, en nivå som med råge uppnåddes redan i fjol.
Går allting således på räls? Knappast. COP 21 måste kunna omvandla de givna löftena till bindande avtal som upplevs rimliga och rättvisa. Man måste även fylla på den Gröna klimatfonden och klubba regler för hur dessa pengar, förhoppningsvis 100 miljarder dollar årligen från 2020, på bästa sätt skall investeras i klimatåtgärder i utvecklingsländerna.
Sverige kan och måste spela en pådrivande roll i Paris. Vi bör slåss för kortare klimatmålperioder som kan öka takten i omställningen från fossilt till förnybart. Vi bör initiera idén om särskilda konsumtionsmål med modeller för grön skatteväxling som gör en ökad andel klimatsmart, icke-materiell konsumtion ekonomiskt intressant, främst för världens medelklass (viktigt eftersom volymen konsumtion f n växter snabbare än den gröna tekniken!). Och vi bör lägga förslag för att hejda den snabba globala ökningen av nötkött-konsumtionen och därmed av andelen matjordar som nyttjas för klimatstörande foderproduktion.
Sveriges egen ambition bör vara att kring 2030 tillhöra världens första fossilfria välfärdsländer. Den avgörande hemläxan för att klara detta är att ställa om vår fordonspark till eldrift, biodrivmedel och extrem bränslesnålhet. Och så en utmaning till: Vi är bäst i världen på miljö- och klimatteknisk forskning – men har nyligen halkat ner på 18e plats när det gäller att omvandla sådan forskning till grönt näringsliv. Den ligan leds istället av – Danmark!