”Nu har Miljöpartiet lyckats igen” noterade Kjell Larsson på våra morgonmöten på departementet. Jag jobbade som sakkunnig hos denne erfarne, besjälade politiker, en gång Olof Palmes närmaste man, som nu 2002 blivit miljöminister i Göran Perssons socialdemokratiska regering (senare på hösten detta år avled han tragiskt i cancer)

Kjell slogs skickligt för miljö- och klimatfrågorna, har var påläst och strategisk. Ändå räckte det inte alltid till i den tuffa fight om medel som varje minister måste utkämpa med sturiga tjänstemän i Finansdepartementet. Pengar som Kjell ibland fick nej på – i sin egen regering! – kunde istället Miljöpartiet växla ut under stenhårda nattmanglingar. Och ta äran för! Hur? Jo, genom att trycka upp den mäktige Göran Person mot väggen och ställa ultimatum: Vill du ha vårt stöd i riksdagen för din och sossarnas budget så måste du hosta upp si och så mycket till våra gröna reformer. Annars fäller vi dig…

Miljöpartisterna stod fria, utanför Rosenbad – och kunde just därför vrida om armen på s-regeringen. De purfärska språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var målinriktade, smarta och djärva. Det gynnade givetvis sakfrågorna – miljön – men stärkte också både det lilla gröna partiet och s-kolossen (som i Persson faktiskt hade en ledare som var betydligt grönare än partiet självt)

Hur annorlunda är det inte idag! Miljöpartiet i regeringen har vikt ner sig i nästan alla hjärtefrågor, suddat ut sin radikala miljöprofil. Och nu dessutom genomlidit en svart vecka som fått partiet och språkrören att störtdyka i opinionen (Åsa Romson har ynka 7 procent förtroende!). Något som ytterligare spätt på misstroendet mot Löfvens regering och hämmat det politiska vardagshantverket.

Så kan det bara inte fortsätta. Den enda rimliga lösningen är att Miljöpartiet lämnar regeringen och de närmaste åren försöker återerövra sin själ och de förlorade kärnväljarna. Kanske skulle de då rentav kunna inta samma guldläge som Jonas Sjöstedts vänsterparti och utöva det inflytande de aldrig fick inne i regeringen.

Stefan Löfven skulle samtidigt få chans att skapa en ren s-regering, rejält förnyad med erfarna statsråd som gör politiken tydligare och mer professionell.