”Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag”, skaldar Harry Martinson träffsäkert i en numera klassisk hyllning till de ljusa nordiska försommarnätternas dofter och mystik. Hustrun och jag upplevde igår en sådan ljum kväll på Bredfjället – med taltrastsång och nattskärrans magiska surrande inifrån de djupa skogarna. En fågel som lever upp på senkvällen efter att hela dagen ha legat på marken i halvdvala, skyddstecknad som ett stycke skrovlig bark. Caprimulgus på latin, ”getmjölkerska”, efter den gamla märkliga folktron att hon i skumrasket tjuvmjölkade böndernas djur i beteshagarna. Hit till Bredfjället har nattskärran kommit flygande ända från Sydafrika (10 000 km!) – och dit ska hen återvända i september efter att ha satt två ungkullar till världen.
A propos Martinson; härom veckan föreläste jag i hans barndomsbygd Jämshög. Temat var det i mjölkkrisen alltmer akuta ”Hur skall vi rädda det som är kvar av det nu snabbt igenväxande svenska kulturlandskapet”? Det var det litterära Saljesällskapet som bjudit in mig; Sven Edvin Salje, 40- och 50-talets ryktbare romanförfattare med filmatiserade storsuccéer av sina många bondeskildringar, var ju liksom Harry Jämshögsbo (fast tio år yngre)
Dagen innan jag for till Blekinges ljuvliga nejder föreläste jag om miljö, klimat och hållbar utveckling för 130 personer på Region Hallands utbildning för sina miljöombud. Härligt folk, entusiaster, tända på sin viktiga mission att verka för energieffektivisering och ”avgiftning” på vårdcentraler och sjukhus.
Sista veckan i maj fick jag hedern att mönstra på den skicklige och vänsälle kapten Pernemans motorseglare Tequila i Karlsborg vid Vättern. Tillsammans med en kamrat var jag matros med uppgift att assistera då vi slussade den vackra båten genom västgötalandskapet fram till Sjötorp vid Vänern. En makalös upplevelse och erfarenhet. Allt gick bra och vi hade väldigt roligt ombord. Klockan fyra första morgonen, i tät dimma, mötte vi den anrika kanalbåten Juno, byggd 1874. Hon var på väg till Stockholm med passagerare – som troligen slumrade sött i sina kojer alltmedan vi nyvaknade njöt hejdlöst: båten, den galande göken, stillheten. Tack Janne och Staffan!