Alfahannarnas kulturfernissa – hur går vi vidare?

Uppropen mot manschauvinism och sexuella trakasserier fortsätter att forsa fram i en aldrig sinande ström. Nog visste vi alla att fenomenet fanns, det hörs och syns från och till i alla miljöer. Genom åren har det hos många kvinnor skapat olust, smärta, känslor av förnedring och skam. Åtskilliga debattörer vittnar ändå om att de inte anat omfattningen. I Sverige – ett av världens officiellt mest jämställda länder! Chockerande, oacceptabelt, sorgligt.

Revolten nu är därför sannolikt det bästa som hänt sedan kvinnor fick rösträtt. Fönster ställs på vid gavel, det är luft och ljus och rättarting, i vissa fall med väntande juridiska processer.

Men hur går samhället, vi alla, vidare med det som nu äntligen kommit upp till ytan? Hur förvandlar vi medias och nätets upprörda tribunaler till en katharsis där något helt nytt kan växa fram? Nya sunda värderingar, nya attityder och livsmönster? Vi måste lyckas, inte minst för den unga generationens skull.
Det handlar – för att ta ett åldrigt ord – om fostran, i de hem som är hyfsat välfungerande, men inte minst i förskolan och skolan. Det handlar också om strukturella förändringar i företag, myndigheter och organisationer, med såväl värdegrundsdiskussioner som visselblåsarfunktioner för att omedelbart stävja oönskade beteenden.

I Svenska Dagbladet häromdagen lyfte professor Li Bennich-Björkman fram mäns gruppbeteenden med bäring på makt och sexualitet. På hög nivå – i kultur, företag, forskning – visar det sig trist nog finnas ett slags alfahannar som öppet och ogenerat tafsar och trakasserar – för att vinna i konkurrensen med andra män om det absoluta ledarskapet i gruppen! Sex och kvinnor blir maktmedel mer än njutning. Förvisso är det ett socialt fenomen, absolut – men det finns rötter ner i vårt biologiska arv och flockmentaliteten hos somliga av våra släktingar bland andra primater. ”Kulturmän” kan visa sig besitta en ytterligt tunn kulturfernissa som lätt kan repas, särskilt vid intag av stora mängder alkohol.

Bland män på lägre social nivå handlar tafsandeT ofta mer om att förnedra kvinnor, kanske ett slags underdogbeetende för att dölja sin känsla av egen svaghet.
Här behövs i sanning mer kultur, mer av äkta humanisering, fler ärliga samtal om vad det innebär för oss alla att leva i respekt med varandra.