Är det rimligt att hålla fast vid tanken på Gud – i en modern värld
där vetenskap och teknik triumferar?
Den frågan behandlar Stefan Edman på ett behagligt och lättfattligt
språk i essäboken ”Mot alla odds?”. Stefan Edman är biolog, teknologie hedersdoktor vid Chalmers, författare och föreläsare.
Jag träffade honom några gånger under den tid han var verksam som lärare på Kronobergs Folkhögskola och det var omöjligt att inte ”drabbas” av hans entusiasm och kunskap. I boken ”Mot alla odds?” svingar han sig mellan naturkatastrofer, Homo sapiens´ uppkomst, Luther och reformationen, vår tids tvivel och jordens kriser. Han tar avstamp i en katastrof: 1 november 1755 i Portugal, Lissabon. Under Allhelgonamässan knäböjer människorna inför Gud. Strax utbryter ett domedagsmässigt dån. Det förödande vulkanutbrottet spred ”existentiella chockvågor över Europa”, skriver Edman. Var det Guds straff? Hur kanen god Gud låta människorna lida? Så kan förenklat det så kallade teodicéproblemet utryckas. Och det är vid det problemet Edman spinner vidare med hjälp av filosofer och naturforskare.
Han rör sig språkligt lekfullt mellan kyrkofäder och teologer, lätt som fisken
i vattnet. Det är ett nöje att följa hans lärda och underhållande resonemang
och frågeställningar. Under avsnittet: ”Frihetsfighter och Furstefjäskare”
ger han oss en bild av Luther, en uppfriskande lektion och påminnelse
om att människan – hur nära det gudomliga hon än vill göra sig gällande
att vara – kan ha fruktansvärda och mörka sidor. Han gör historiska
personer levande och han duckar inte för grymheterna utförda i Guds namn.
Han delar med sig av sina husgudar, en är Nathan Söderblom. En annan Elin
Wägner, jämte ett knippe diktare och musiker. Och i den sista essän, Störst är kärleken, blir Edman mer personlig, texten öppnar sig som ett flödande hjärta och hans starka patos för miljön, för naturen blommar ut i ett rikt poetiskt språk.
Den här boken är faktiskt en liten pärla. Ett bra underlag för diskussioner
kring tro och vetande. Edmans nyckelbegrepp är förundran. Hans ”recept”
är musik. Vördnad inför universum. Att förundras över en liten myra. Bara
den som försöker leva osjälviskt för andra, i förlåtelse och fred, kan ana
vem Gud är, skriver han. När han citerar Elin Wägner slås jag av hur rätt i tiden hennes språk träffar: ”Världen är en levande organism
som hålls igång av ett hjärta. Detta hjärta sänder ut oss och tar oss tillbaka.”
Mäktigt, mystiskt, modernt. Kanske mot alla odds.
Tina Kristina Persson, Smålandsposten