Minns ni bilderna av de leende ryska ledarna – Vladimir Putin med vännen Tony Blair i London, Dmitrij Medvedev i Vita huset? Ryssland i militärt partnerskap med NATO (ända till 2008!) Västliga affärsmän som investerar i Moskva och S:t Peterburg. Konstruktiva samtal mellan Kreml och den rysktalande Angela Merkel.
Idag, tio-femton år senare konstaterar forskare att det i början på 2000-talet fanns ett ryskt ”öppet fönster” mot EU och USA, en historisk chans att bygga en helt annan utveckling av relationerna öst-väst än dem vi ser i dagens bottenfrusna relationer. Fönstret stängdes dock efter bara några år av en påtagligt besviken Putin som upplevde att amerikanerna struntade i Ryssland och istället fokuserade på sitt förestående Irakkrig och kampen mot terrorismen. Och att NATO – i strid med det ryssarna upplevt som ett löfte – expanderade österut och kringrände den ryska ”maktsfären”.
Putins svar blev ett återfall i en tsaristisk, nationell agenda, inte olik den som Donald Trump långt senare skulle proklamera för USA: ”Gör Ryssland stort, starkt, stolt och fruktat igen”. Den just inledda demokratiseringen monteras ned. Fri- och rättigheter inskränks.
Resten vet vi: Georgienkriget 2008, Ukraina, Krim. Västs sanktioner. Avdammade fiendebilder och militär upprustning på bägge sidor. ”Trollfabriken” i S:t Petersburg med dagliga fake news och inblandning i andra länders politiska processer – allt i syfte att skapa förvirring, fruktan och destabilisering av de västliga demokratierna. Samtidigt som Ryssland stagnerar på grund av sjunkande oljeinkomster, korruption och ekonomisk vanskötsel.
En trist utveckling med få vinnare där även väst har en skuld. Efter söndagens val – mitt i giftmordskrisen – är Putin president i ytterligare sex år. Kan hans regim förändras, finns det en väg tillbaka till samförstånd?
I sin gedigna analys i boken ”Grannlaga” ger professor Lars Ingelstam en lång rad uppslag till hur bl a svenska forskare, folkrörelser, kommuner och andra bör utveckla dialog med det som finns kvar av ett ryskt civilsamhälle. Ingelstam är kritisk till att den svenska säkerhetspolitiken – trots fager retorik om bredd och djup – satsar miljarder på militär upprustning men nästan inget på förtroendeskapande, fredsbyggande åtgärder. Utrikesministrarna Lavrov och Wallström har bägge talat om civil samverkan men inte mycket har hänt.