Biolog & Författare

Från Erlander till Löfven – kris hos sossarna

2018 kommer socialdemokraterna troligen att göra sitt allra sämsta val någonsin; just nu samlar de ca 25 procent av väljarna, en nivå långt under det senaste valet.
1968, rekordåret, fick partiet drygt 50 procent av rösterna; varannan svensk visade sitt förtroende för Tage Erlander, statsministern som under sin unikt långa ämbetsperiod – 23 år! – kraftfullt bidrog till att göra Sverige till ett av världens rikaste och modernaste välfärdsländer.
”1968 var inte den upproriska vänsterns år, det var socialdemokratins och Tage Erlanders”, konstaterar Olle Svenning, journalist och författare i sin nya bok ”År med Erlander”. År 1966 hade den 23-årige arbetargrabben och lundastudenten handplockats till huvudstaden för att bli en av statsministerns unga talskrivare.
Med sin omisskännligt associativa och flyhänta stil tecknar Svenning en fascinerande bild av den åldrande men ännu så vitale Erlander. Teoretiker men påtagligt intresserad av människors vardagsliv, skönlitterärt beläst och flitig teaterbesökare, en statsman i nära dialog med naturvetare och tekniker, med ständig självkritik och oro för att fatta fel beslut, men därför också med en febrig aptit på nya filosofer och tänkare som kunde tänkas bidra till en modernisering av arbetarrörelsens ideologi och praktik.
Erlander, i dagens diskussion ofta reducerad till en politiker som bara omsatte Per Albins folkhemsvision, var i själva verket den siste framgångsrike socialdemokratiske ledaren i Sverige, kanske i Europa. ”En Shakespearemänniska”, skrev Olof Lagercrantz. ”Allsidig, lika rustad i känslan som i tanken. En konstnär”.
Svenning, självklart även kritisk till en del som gjordes under Erlanders ”rekordår”, ger oss redskap att förstå varför socialdemokratin 2018 – inte bara i Sverige – misslyckas så kapitalt med att vinna människors förtroende för en god framtida samhällsutveckling. ”Den är en i allt väsentligt defensiv kraft, inriktad på att försvara löntagarintressen och det som är kvar av välfärdsmodellen. Inte att bygga en ny, annorlunda och mer demokratisk värld”.
Själv oroas jag just nu av regeringens Löfvens lappkast och hjärtlöshet i frågor om familjeåterförening och internationell solidaritet. En främmande s-retorik, en populism mera styrd av opinionsinstituten än av ideologisk begrundan och trohet mot klassiska ideal.
STEFAN EDMAN