Biolog & Författare

Jaga ut spökena – tänd ljus!

I förrgår var det Halloween, i morgon stundar Alla Helgons dag. Spöken ena dagen, goda förebilder den andra. Men ingen av dem är moderna påfund utan har långt över tusen år på nacken.

Halloween, Hallows eve, alltså döda själars afton, är äldst; den uppstod under förkristen tid i det keltiska Irland och Skottland och kom långt senare till USA med de irländska emigranterna på 1800-talet. Den har alltid firats den 31 oktober då skörden var bärgad och vintern började. När kylan slog till trodde man att kringirrande osaliga själar sökte sig hemåt och därför tände man ljus på gravarna.

Alla Helgons dag har sedan urminnes tid varit kyrkans högtid; den strategiske påven Gregorios på 700-talet flyttade den från påsk till 1 november, kanske för att försöka ”kristna” det folkliga och populära Halloween som ju firades kvällen innan.

1997 började vi i Sverige på allvar fira Halloween efter ett beslut i Köpmannaförbundet, allt i syfte att stimulera konsumtionen och handelns omsättning. Om inte annat säljs det enorma mängder pumpor – som ersätter medeltidens ljusförsedda rovor.

Både Halloween och Alla helgons dag har blivit efterlängtade avbrott i det dystra höstmörkret. Om man vill kan de också ges en politisk, samhällelig innebörd: Halloween, spökenas afton, kunde idag bli lite grand av en rituell handling där vi uttrycker vår olust och protest inför alla de politiska vålnader som på bara några år intagit mäktiga ämbeten och på ett spöklikt sätt styr världen mot splittring, konflikt och kanske storkrig. En av dem twittrar i ett stort vitt hus i ett stort land, andra monterar ned demokratin mitt i Europa.

Alla helgons dag har alltid handlat om att låta sig inspireras av kvinnor och män som gjort och gör goda gärningar för sina medmänniskor och världen. Höjdhopparen Patrik Sjöberg är kanske lika lite som någon av oss andra ett ”helgon”. Men när jag lyssnade på honom nyligen – då LSK, fotbollsklubben i Ljungskile föredömligt bjudit in till en välbesökt samtalskväll – insåg jag återigen att idrotten, Sveriges största folkrörelse med hundratusentals aktiva varje vecka, är en av våra viktigaste mötesplatser för övningar i en sund humanistisk värdegrund, tolerans, respekt och ansvar. Och en brygga mellan generationer och kulturer som idag lever i en alldeles onödig ömsesidig rädsla och misstro, av det enkla skälet att man inte känner varandra.