Julmat och klappar, barnens tindrande ögon. Vi vuxna rycks med. Men mitt i festen ruvar oron – vad är det vi lämnar till över kommande generationer? Klimatkris och fattigdom – eller hoppet om en friskare planet trots allt, med fred och ett gott liv åt alla människor?
Klimatkonferensen i Paris 2015 blev en smärre succé; här bestämde sig världens regeringar för att försöka hejda den globala medeltemperatur-ökningen vid 2 grader (jämfört med 1880), helst redan vid 1,5 grad. I Katowice följer man nu upp med regelverk så att varje land ärligt ska kunna mäta och redovisa sina åtgärder till FNs organ IPCC. Och utmaningen är svindlande: På trettio år måste mänsklighetens samlade utsläpp vara i princip noll!
Går det? Ja, den gröna tekniken lovar mycket. Men mer behövs. Just nu har världen ett fatalt underskott på kunnigt och engagerande ledarskap i politik och näringsliv, globalt och nationellt. Och brist på vassa spelregler i marknaden som snabbt skulle kunna göra det dyrt att använda kol och olja, slösa och skita ner – men direkt lönsamt att satsa på förnybar energi och hushållning. Paul Romer, en av årets ekonomipristagare är ändå optimist: ”Det är helt möjligt för människan att minska produktionen av koldioxid, och när vi en dag lyckas med det kommer vi förvånat att konstatera att det inte var så svårt som vi trodde”.
Men ”bara” teknik och ekonomi leder inte hela vägen fram. Klimatvetenskapens siffror visar entydigt att det också krävs en materiellt varsammare livsföring i världens medelklass, hos oss som redan har det gott ställt: Färre köp av prylar och istället fokus på konsumtion av kultur, gemenskap, upplevelser. Klokare matvanor, minde flygande.
Ta Sverige: Var och en av oss ger i snitt upphov till ca 10 ton klimatutsläpp per år, från vår konsumtion av bostad, transporter, mat, kläder, prylar mm. Är det ycket? Ja, forskningen visar att vi måste ner till ca 3,5 ton – en tredjedel – om vi ska kunna bidra till att nå 2-gradersmålet. En omställning vi tveklöst borde klara på kanske tio år, med god vilja, bra teknik och politikens stöd.
Årets svenska julhandel omsätter 80 miljarder kronor, rekord för femte året på raken; uppskalat till global nivå betyder det fortsatt stress på jordens ekosystem, klimatet, haven, skogarna. Därför är det så uppfordrande att lyssna till julens huvudperson, Jesusbarnet på flykt undan våld och förtryck, han som växer upp och ber oss förstå: ”Akta er för habegär…en människas liv beror inte på överflöd av ägodelar”.
Detta mantra i evangelierna är faktiskt en hjärtpunkt i klimat- och miljökampen. ”Själens omställning”! Att vända om och våga vila i tron på att jag är älskad och duger som jag är. Utan att frestas att bekräfta mitt människovärde med plånbok, status och materiella excesser. Att i stället med glädje öva sig i förnöjsamhet.
”Vad ska de redan rika ha sin ökade rikedom till? undrar ekonomiprofessorn Richard Layard i sin bok Happiness, om lycka, ekonomi och planeten Jordens hälsa. Och den norske vissångaren Ole Paus konstaterar: ”Vi har allt, men det är också allt vi har”. Fyndig formulering, nyttig rannsakan – och samma tema som hos Jesus!
Den gångna hösten har präglats av klimatalarmism och känslan av apokalyps. Det är begripligt: En kusligt het och torr sommar, extremväder, bränder, översvämningar och mänskligt lidande runtom på planeten. Det påminner om 1980-talet, med tiotusentals laddade kärnvapen på ömse sidor av det delade Europa.
Men den Stora Katastrofen kunde hejdas; miljoner människor myllrade ut på gator och torg med krav på besinning, nedrustning, fred. Järnridån föll, hoppets låga tändes.
Så måste vi försöka tänka och verka idag. ”Över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart” (Jesaja 9:2)
GOD JUL!