Biolog & Författare

Domedag – och hopp? – på årets filmfestival

I onsdags släpptes programmet för den stora filmfestivalen i Göteborg. Årets tema är ”Apokalyps”, världens undergång. En lång rad filmer, scenframträdanden och seminarier kommer att vrida och vända på detta delvis skräckinjagande ämne. Den amerikanske ”klimatfilosofen” Roy Scranton föreläser, sannolikt med utgångspunkt från sin bok ”Learning to Die in the Antropocen”. Själv ska jag medverka i ett samtal med bl a regissörerna till filmen om Aniara, Harry Martinsons storslagna rymdepos från 1950-talet, där mänskligheten hjälplöst susar mot Katastrofen.

Filmfestivalens arrangörer har valt ett närmast självklart tema efter sommarens hetta, bränder och översvämningar. Och med den oro vi nog alla känner nu när alltför många galna ledare gör världen farligare och mera oförutsägbar.

Men historiskt är ju detta inget nytt. Apokalypsen gastkramade människorna under digerdöden på 1300-talet, pesten som på bara tre, fyra år tog livet av var tredje europé. Domedagen var närvarande i 1400-talets klimatkris då stormar och översvämningar skördade hundratusentals offer längs Västeuropas kuster. Liksom i 1500-talets religiösa och politiska kaos och under det iskalla 1600-talet med missväxt, krig och häxprocesser. 1900-talets totalitära ideologier och förintande världskrig blev helvetet på jorden för 100-tals miljoner människor. Och under 1980-talets kalla kriget-stämning kunde de tiotusentals laddade kärnvapenmissilerna mitt i Europa när som helst ha lett till slutet på vår civilisation.

Konsten, filmen, litteraturen kan bättre än något annat hjälpa oss att formulera våra upplevelser inför vår existensen, livet och döden. Och därför också kanske skänka ljus och hopp ”trots allt”, till engagemang och kamp för de förändringar som behöver göras.

Ja, dystopierna måste hanteras klokt och varsamt, annars leder de till apati, cynism och förakt för demokratin. Det kan bara glädja den svartsynta högerpopulismen, vars livsluft är att alltfler föraktar och hatar och börjar tro på löften om starka män, trångbröstad nationalism och enkla lösningar. Och än värre: Att vi börjar se Katastrofen som mänsklighetens oundvikliga ”reningsbad”, ur vilket de rättrognas nya sköna värld ska stiga upp. Det är IS och andra religiösa sekteristers livssyn, det är fascismens ideologi.

Sist men inte minst: Mitt i det svartsynta finns gott om fakta som visar att världen idag är en bättre plats att leva på för fler människor än någonsin tidigare (källa FN, www.undp.org) Vill vi ta till oss det?