För trettio år sedan kunde Sverige till 100 procent försörja sin befolkning på mat, bortsett från kaffe, te, bananer etc. Idag handlar det om bara tre livsmedel: mjöl, socker och morötter.
Det är alarmerande. Det militära försvaret stärks med miljarder i vårens budget. IT- och el-säkerheten debatteras. Men tillgången på mat, det mest basala, får knappast någon plats alls i diskussionen om Sveriges sårbarhet i en allt osäkrare omvärld. Och ändå är – hör och häpna – varannan tugga vi äter är importerad, beroende av öppna gränser, fred och en fungerande handel.
I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av livsmedlen. 2019 är självförsörjningsgraden i snitt bara 50 procent, den lägsta i EU. En produktion som också står och faller med import av bensin och diesel, utsäde, växtskyddsmedel, reservdelar mm.
När Sverige gick med i EU avvecklade vi de cirka 200 beredskapslager för livsmedel som då fanns utspridda i hela landet. Idag är livsmedelsbutikernas matvaror i princip den enda föda som står oss till buds – om vi blir avspärrade från omvärlden. Mat som skulle räcka i ungefär tio dagar enligt en rapport från Civilförsvarsförbundet. Jämför med Finland som har 80 procent självförsörjning och beredskapslager för ett halvår.
Låt oss erkänna: Vi svenskar – utan krigserfarenhet i närtid – har varit naiva i överkant. Det är hög tid att ändra på detta och använda Sveriges extremt goda förutsättningar att producera minst 70, kanske på sikt 80 procent av våra baslivsmedel själva.
Varför ska vi t ex importera 30 procent av potatisen när vi har utmärkta potatisjordar (1988 var vi helt självförsörjande och exporterade dessutom 10 procent av skörden)? Varför ska vi importera 50 procent av nötköttet när vi har EUs klimatsmartaste produktion – och hundratusentals hektar naturliga betesmarker som snabbt förbuskas och förlorar sin biologiska mångfald när alltför få djur betar i dem? Varför ska vi importera 30 procent av fläsket (år 2000 var vi 100 procent självförsörjande) – när vi har EUs friskaste grisar?
Vår sårbarhet är inte det enda argumentet för att öka Sveriges egen produktion av grönsaker, potatis, gris, kyckling, kor, får och lamm. Vi bidrar därmed också till en mer hållbar global utveckling, mindre klimatpåverkan och en levande svensk landsbygd. Och kanske 30 000 nya jobb.
Kommunerna har enligt svensk lag det yttersta ansvaret för att säkra livsmedelsförsörjningen. Bohuskommunerna som redan samarbetar smidigt kring transportfrågorna borde även agera för en långsiktigt hållbar matpolitik!