I torsdags presenterade Klimatpolitiska rådet för tredje året sin analys av regeringen Kristerssons klimatpolitik. Och precis som 2023 och 2024 blev betyget ”underkänt” för klimatminister Romina Pourmokhtari:
Sveriges klimatutsläpp ökar för första gången på decennier, som följd av medvetna politiska beslut.
Sverige lagrar för lite kol i skogen.
Vi når inte riksdagens och EU:s klimatmål för 2030, troligen inte heller slutmålet 2045 som är nollutsläpp.
Sverige riskerar att ställas inför EU-domstolen, med dryga böter.
Från att ha varit ledande i EU:s klimatliga är vi nu sämst!
Tidigare år har klimatministern varit närvarande vid Rådets presentation, liksom alla sina föregångare. Så inte nu. Skäms hon? Knappast. För på sin egen presskonferens efteråt var hon lika självsäker som vanligt, närmast arrogant. Tankarna gick tyvärr osökt till Donald Trumps möte med media: Gå till attack. Erkänn inga misstag. Skyll på andra.
Rominas utbildningsbakgrund? Enligt Wikipedia ”några kurser i statsvetenskap vid Uppsala universitet”. Klimatpolitiska rådets kompetens? Åtta erfarna professorer: I energisystem vid Chalmers, i klimatvetenskap vid SMHI, i miljö- och naturresursrätt vid Luleå tekniska universitet, i zooekologi vid Lunds universitet, i miljöförändring vid Linköpings universitet, i statsvetenskap vid Oslo universitet, forskningschef vid Stockholm Environment. I nationalekonomi.
Ansvaret för Romina Pourmokhtaris (L) misslyckande – före valet 2022 radikal klimatkämpe! – vilar dock tungt på Johan Pehrson, liberalernas ledare som gav henne det omöjliga uppdraget. Och på statsministern. Ett uttryck för hur lättviktig han uppenbarligen anser att klimatpolitiken är. Samtidigt som han valde Pål Jonsson, doktor i krigsvetenskap att leda försvarspolitiken. Och Gunnar Strömmer, jur kand att sköta kampen mot gängkriminaliteten.
Kristersson tar inte sitt ansvar. I det allvarliga säkerhetspolitiska läge Sverige och Europa nu befinner sig är ju klimatanpassning och minskade utsläpp lika viktigt som upprustningen av det militära försvaret. Det handlar om matsäkerhet, vattensäkerhet, säkerheten för vägar, järnvägar, bebyggelse, skogsbrukets framtid. Det räcker att se tv-bilder från väderkatastrofer runtom i världen för att förstå: skyfall och översvämningar, hetta och vissnade grödor, skogsbränder, värmeböljor som hotar människors hälsa.
Inser inte statsministern detta? Jo. Men han inser också att Sverigedemokraterna måste få som de vill och lovat sina väljare: Sänkt reduktionsplikt (förnybara bränslen i bensin och diesel), sänkta bensin- och dieselpriser, borttagen elbilspremie, otillräcklig kolinlagring i skogen. Om inte spräcker Jimmy Åkesson regeringen. Kristersson sitter i Jimmys knä. På DN Debatt häromdagen skrev Åkesson att ”delar av EU:s klimatpolitik måste rivas” ; den är ett ”självplågeri” som tar resurser från tillväxt och försvar.
Struntprat. Ett eko av Trump. Samtidigt som klimatkrisen accelererar. En kris där alla är förlorare.
Det måste finnas ett Sverige bortom detta.
STEFAN EDMAN