Tittar ni möjligen på SVT:s intressanta dokumentärserie om Vietnamkriget? 1975, för jämnt femtio år sedan slutade amerikanerna äntligen att fälla sina napalmbomber över byar och risfält i det lilla fattiga asiatiska bondelandet. Freden kom, tack vare vietnamesernas eget beslutsamma motstånd. Men också som en effekt av starka internationella fördömanden från politiska ledare och folk på gator och torg. Ropen skallade över hela världen: ”USA ut ur Vietnam”.
I dagens digitala tillvaro har det glesnat i majtågen. Men det saknas ju inte slagord: ”Putin krigsförbrytare”, ”Utrota fattigdomen”, ”Rädda klimatet”.
Och så, förstås: ”Trump ut ur Vita huset”! Donald, den självgode självhärskaren som under tre månader gett sig på precis allt som får en demokrati att fungera: Medierna och yttrandefriheten, domstolarna och rättsstaten, universiteten och den fria forskningen. Som hånar och deporterar och – själv en dömd brottsling – benådar de dömda huliganer som för fyra år sedan stormade kongressen i ett försök till statskupp.
Donald, den galne charlatanen som med sina tullar och nycker sätter all världens börser, företag och hushåll i gungning.
Och, moraliskt skamligast av allt: Donald, miljardären som i februari lät vännen Elon Musk, rikast och pösigast av alla, skrota USAID, myndigheten som i många år svarat för 40 procent av världens bistånd till jordens allra fattigaste. Tusentals biståndskontor stängdes, vardagsnära hälso- och livsmedelsprogram fick ett abrupt avslut, läkare och hjälparbetare sparkades. Följderna? 36 miljoner människor, däribland ett otal kvinnor och barn i usla flyktingläger, lämnas nu utan hjälp till mat, vatten och medicin; före årsskiftet beräknas drygt 3 miljoner ha dött. Till det tragiska hör stoppet för det hiv/aidsbistånd som i södra Afrika beräknas ha räddat 25 miljoner människor de senaste 20 åren. Ett program som initierades av Trumps föregångare, republikanske presidenten George W Bush.
Jag tänkte på denna totala hjärtlöshet när jag förra lördagen såg Trump sola sig på första bänk vid Franciscus begravning i Rom. Påven som mer än någon annan var de fattigas vän på jorden, och själv bodde i enkelhet utanför Vatikanens guldbestyckade palats. Och manade till rättvisa, fred och försoning i Jesu efterföljd. Förstod Donald vad han såg och hörde där på Petersplatsen?
Statsvetare har länge tvistat om vad som betyder mest för världens gång och samhällenas utveckling. Är det ekonomi, strukturer, tidigare historia? Eller är det ledarnas personligheter? Svaret är förstås att allt spelar roll. Men just nu, i denna oroliga och skakiga tid, tycks personkaraktären spela in med förödande kraft. En Putin, en Netanyahu, en Erdogan, åldrande män som förstör otaliga människors enda liv på denna jord.
Och en Trump, som anser sig ha folkets mandat att montera ned folkets demokrati. Och bestämma själv. Det hade de amerikanska grundlagsfäderna knappast räknat med när de skrev den ryktbara maktdelningskonstitution som 2026 fyller 250 år.
STEFAN EDMAN