”Vi har lika många på en söndagsgudstjänst som det sitter folk och kollar på Allsvenskan”: Så sa man ofta från Svenska kyrkans håll. Jag har kikat på siffrorna och de stämmer kanske inte lika bra nu som förr.
Men en sak är klar. Kyrkan gör ett jätteviktigt jobb. En oberoende analys från konsultföretaget Ramboll visade nyligen att kyrkans diakoni och omsorg motsvarar en årlig samhällsvinst på 1,5 miljard kronor. 86 000 hembesök gjordes i fjol av präster och diakoner. Och 73 000 besök på sjukhus och institutioner av olika slag. 70 miljoner går årligen ut i ekonomiskt stöd till behövande
Tre miljoner vuxna och 1,4 miljoner barn lockas under ett år till Svenska kyrkans öppna verksamhet, alltifrån babyrytmik för nyblivna mammor och barn, förskola, after school för lite äldre barn, samlingar för konfirmander och andra ungdomar, bibelstudier, sygrupper som gnor ihop för miljoner i bistånd, pilgrimsvandringar. Och till detta dop, viglar, begravningar.
Och musik! Drygt 90 000 sjunger varje vecka i en eller flera av Svenska kyrkans cirka 5 000 körer. Folk som känner att de får styrka och glädje till både kroppen och själen Entusiaster som då och då under proffsig ledning gläder oss andra med underbara konserter som fyller kyrkorummet till sista plats. Min hemförsamling i Ljungskile är inget undantag, här finns fyra körer för små och stora. Och allsångskören Sång på gång för de många som ”bara” vill koppla av och sjunga tillsammans en vanlig vardag.
Allt detta är kärnverksamhet, grundad på kyrkans ideologi om att livets innersta mening är att odla gemenskap och ta omsorg om oss själva och varandra. Det är också kärnan i gudstjänsterna på söndagarna, ”att växa till en mer hel människa”. Då behövs kanske inga ståplatser, men den skara som söker sig dit får sig en stunds stillhet och reflektion mitt i allt som pulserar och kanske åsamkar stress och känslor av otillräcklighet. Kyrkans förgrundsgestalt Jesus visade ju i ord och handling att det bästa i livet är att ge av sitt goda till andra – och få kärlek och omsorg i retur. ”Tro, hopp och kärlek, men störst är kärleken” för att citera Paulus, hårdingen som till sist vände om från att mobba andra till att förmedla kärlek och solidaritet.
Kyrkan vågar inte alltid vara lika radikal som Jesus. Men den behövs alltmer. I vardagen men också i nationella kriser typ tsumamin och när grova våldsbrott skakar oss.
Varför skriver jag om allt detta? För att jag hoppas att många av oss ska delta i det stundande kyrkovalet där vi kan rösta fram dem som vill göra Svenska kyrkan till en ännu starkare kraft. Som vill att den ska vara tydlig om rätt och rättfärdighet, förundran, försoning och fred. Som vill att den ska ställa om sitt eget skogsbruk så att skapelsen främjas med sin rika biologiska mångfald och alla kretslopp som bär upp också människans liv, samhällsekonomin och välfärden
Alltså: Lägg din röst i kyrkovalet 21 september, eller förtidsrösta redan nu på måndag. Lyssna inte på dem som manar dig att gå ur kyrkan för att spara in en slant till den egna plånboken!
STEFAN EDMAN