I tisdags klippte filmaren Peter Muld och jag färdigt vår dokumentär om Evert Svensson. En av Sveriges sista folkhemspolitiker, född i en stuga på Vättlefjäll 1925, när kvinnor just fått rösträtt, och hungerkravaller rasat i Stockholm och Göteborg. Änkans son, som tack vare studier på Ljungskile folkhögskola blev socialarbetare och 1957 röstades in i riksdagen där han satt på Bohusbänken i hela 34 år. Deltog i Europarådets arbete, talade i FN. En realistisk optimist som trodde på förändring.
I veckan tänkte jag extra mycket på Evert. Inte minst när vapnen äntligen tystnade i det sönderbombade Gaza – för hur länge? – och Donald Trump i onsdags talade i Knesset inför Israels politiska elit med Benjamin Nethanyahu i spetsen. Premiärministern som av internationella domstolen i Haag är efterlyst som krigsförbrytare.
Den oförutsägbare Trump har – det hedrar honom – gjort det många ”vanliga” USA-presidenter misslyckats med. I sitt långa självbespeglande tal nämnde han dock bara i förbifarten det som är enda möjliga vägen till en verklig och varaktig fred i Mellanöstern: Att ge palestinierna rätten till en egen stat, löftet de fick av FN i delningsplanen 1947.
Evert Svensson engagerade sig passionerat för en tvåstatslösning, och var den som till sist övertygade Olof Palme att bjuda in den palestinske ledaren Yassir Arafat till Stockholm för att svenska folket skulle kunna avlyssna och lära sig förstå även den andra sidan i konflikten. Trettio år senare, 2014, tog utrikesminister Margot Wallström initiativ till ett svenskt erkännande av Palestina. Ett beslut som på sistone fått efterföljare i många länder.
Den gångna veckan bjöd också på inhemsk dramatik: Anna-Karin Hatt hoppar av efter bara ett halvår som ledare för Centerpartiet. Motivet: Hon är inte villig att betala priset för det hat och hot hon möter och som förföljer henne ända in i hemmet.
En ny chock för alla som inser hur skör också den svenska demokratin är. Och hur djupt polariseringen har fått gå, där folk med andra åsikter än ens egna stundom ses och behandlas som fiender. Särskilt på nätet som av illvilliga blir till ett stinkande giftigt avloppsdike.
Evert Svenssons tid i politiken var knappast någon idyll, han fick uppleva att vännen Olof Palme mördades på öppen gata. Och den politiska debatten kunde gå het. Ändå var tonläget generellt annorlunda då än nu.
Hatts avgång kom bara några dagar efter söndagens partiledardebatt i tv. En bitvis gapig och trist föreställning. I stridens hetta torgförde bägge sidor också direkt felaktiga påståenden, bl a i energi- och klimatfrågan och vad gäller sociala förmåner. Ingen lyckad kväll för svensk demokrati. Våra politiker – på alla nivåer – måste skärpa sig, lyssna till varandra, vara beredda på omprövning, söka samförstånd och breda lösningar. Och hantera fakta med bättre precision. Men vi har ju också alla ett ansvar att återskapa det goda samtalet där vi lever och verkar.
Evert kunde inte titta i söndags, han gick bort för ett år sedan. I vår film hyllad som en förebild av unga politiker.
STEFAN EDMAN