Hasselbuskarnas röda ”kvinnfolk” hör till den solstinna aprildagens glädjeämnen. Ödmjukt tittar de fram ur vinterns skyddande knoppfjäll. Fast egentligen är det inte hela blomman vi ser, bara pistillens märken, pollenkornens landningsbana.
De behöver inte pråla eller dofta gott. För det finns ju ändå inga insekter som kan ställa upp och sprida pollen så här tidigt på våren. Bina halvsover i kupan, humledrottningen ligger ännu i dvala.
Så vad göra? Anlita vinden, förstås. Och se till att pollenkornen kan ryka fritt mellan buskarna, utan en massa hindrande blad i vägen. Att blomma på bar kvist är alltså ett måste. Detta är hasselns urgamla strategi. Redan Linné insåg att den har ”vindbröllop”, anemogami (av anemos – vind och gamos – bröllop).
Hasselns hanblommor är på plats sedan i fjol sommar. Men först nu har vårsolen och genernas DNA-kod öppnat dem. Ett hanhänge är ett patriarkat, en koloni med flera hundra blommor. Varje blomma har fyra ståndare som var och en i sin tur är kluven som en ormtunga. Det blir sexton pollensäckar och totalt hundratals miljoner pollen från en enda buske. Slöseri, kan man tycka. Men denna gigantiska säkerhetsmarginal är faktiskt nödvändig, 99,9 procent av ståndarmjölet far all världens väg utan att träffa på det andra könet. Pollination är naturens bingolotteri.
Jag tar en klase uppsvullna hängen och gnider den mellan fingrarna. Handflatan färgas svavelgul. Det är högtidligt att tänka på att vart och ett av dessa korn – tusendelar av tusendelar av en millimeter i diameter – har en fantastisk, arttypisk arkitektur och bär på hälften av de arvsanlag som skall ge gestalt åt en ny hasselbuske.
Det är hasselns veckor just nu, runtom i det vissna fjolårsgräset står vackert gula dungar. Buskar, som egentligen är grenar, uppvuxna direkt ur marken, från en jordstam. Efter tjugo-trettio år dör de, men ersätts hela tiden av nya. Denna vegetativa förökning är allra viktigast för hasselns fortlevnad. Varje buske har därför på sätt och vis ett evigt liv.
Ändå behövs det sex även i hasselns värld, för att blanda om i genpotten och främja variation och anpassning till nya villkor i miljön. Det viktigt att buskarna undviker incest, att den röda lilla ”kvinnan” befruktas av gula sporer från hanar på andra buskar än den egna. Och naturens vishet eller anpassningsförmåga förnekar sig inte denna gång heller: Buskarnas han- och honblommor blir könsmogna vid olika tidpunkter, vilket gynnar ”blandäktenskap”.
Jag vandrar från hasselriket ner till ån, med Harry Martinsons strofer på tungan:
Alarna kring bäcken
badar sig lugnt igenom
vårens vattenveckor.
Där står de, med blåvioletta hanhängen och små knubbiga honor. Snart skall hanarna slå ut, med gula blommor och röda ståndarknappar. Honorna blir elegant röda i skottspetsarna.
Med lavkrusig stam väntar alen länge så
tills bäcken sakta grönskar
och den första kabbelekans lyse tänds.
Hos al och hassel hänger vårkänslorna i luften, bokstavligt talat!