Ibland tar jag själv hjälp av de sex F-ens strategi för en bättre värld, i stort som smått: Förundran, Förståelse, Försoning, Förnöjsamhet, Förändring, Förtröstan. Jag menar att de hör ihop och samverkar. Låt mig beskriva dem, från slutet.
Förtröstan är en bristvara i vår kultur. Däremot finns det tyvärr alldeles för mycket av det jag vill kalla mental försurning: pessimism, passivitet, kanske till och med förakt för demokratin. Media späder ofta på desillusionen, genom att mestadels bara kabla ut djävulskap och elände och sällan de goda och löftesrika trenderna.
Att stärka förtröstan och framtidstro är något ofantligt viktigt som vi kan och måste hjälpa varandra med.
En väg till hopp är att själv medverka till positiva förändringar, snarare än att vara del av problemen. Det kräver kunskaper, men också en ständig övning i försoning och förnöjsamhet. Att vara försonad med sig själv, sin omgivning och själva existensen förlöser oanade mängder energi som annars binds upp i dåligt samvete, skuldkänslor och frustration över egna tillkortakommanden. Samma sak gäller för den som odlar förnöjsamhet, materiellt och andligt, och därmed slipper slösa energi på att blåsa upp sig, jaga status, feta plånböcker och yttre bekräftelse på sin värdighet som människa.
Här är det lätt att se hur inre och yttre landskapsvård betingar varandra. I ett samhälle med påtagligt många missnöjda, besvikna och ”obekräftade” människor tenderar alltfler att bli nappsugare, som, om de har råd, tröstar sig med överdriven materiell konsumtion. Och orsakar därmed ökat slitage på naturresurser och miljö. Medan det omvända också självklart gäller: En kultur där andliga värden – musik, teater, naturupplevelser, mänsklig gemenskap – anses skänka ökat livsinnehåll och social status blir sannolikt mindre miljöstörande.
Slutsats? Vi bör kalka i sura hjärtan, egna och andras! Plantera på själens förbrända kalhyggen. Bedriva mental biotopvård, för att tala ekologernas språk. Redskap: Inbördes uppmuntran och ”peppning”, andlig inspiration, konkreta uppdrag som stimulerar och använder våra personliga gåvor och förmågor. Men också miljöer där vi i nära vänners gemenskap får gråta ut och bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.
Min allra djupaste källa till engagemang för en rimligare värld heter förundran. Förundran inför det levande och skapelsens skönhet och vishet. Vetenskapen kan hjälpa oss, poesin, musiken, konsten, och våra egna strövtåg i skog och mark. Förundran kan fylla oss med den kärlek, vördnad och kraft som behövs om vi skall orka delta i den politiska och vardagsnära kampen för en bättre värld.