I år det hundra år sedan kvinnorna i vårt land fick politisk rösträtt. Det är inte en dag för tidigt med en kvinnlig statsminister. Och det blir Magdalena Andersson om riksdagen så beviljar.

Jag minns henne från min korta tid i Rosenbad. Tillsammans med byggprofessor Olof Eriksson hade jag handplockats av Göran Persson för det vi då kallade ”det gröna folkhemmet”, en tänkt storsatsning på att göra Sverige ekologiskt hållbart. Vi satt vägg i vägg med den då unga Magdalena i Rosenbad. När vi kikade in i hennes väl inrökta arbetsrum tittade hon upp från digra luntor av papper. Säkert ännu ett viktigt underlag till statsministern som residerade i stora, vackra hörnrummet med utsikt över den glittrande Strömmen.

Göran Persson – som ju nyss varit finansminister och sanerat den bräckliga svenska ekonomin efter 90-talskrisen – visade obrutet förtroende för Magdalena Andersson. Hon hade ju examen från Handelshögskolan, var stringent, klarsynt och klok. Med sina distinkta inlägg göt hon respekt i oss alla.

Nu, tjugofem år senare är hon själv Rikshushållaren som skickligt hanterat pandemins effekter på ekonomi och sysselsättning. Och för några veckor sedan pytsade hon ut sin nådiga lunta med godsaker för olika väljargrupper, skattesänkningar (om än bara en hundralapp), bättre villkor för förtidspension och annat. En dramaturgi hon lärt av sina föregångare.

Nu är det klart att hon blir vald på s-kongressen i november. Inte för att hon är kvinna utan för sin kompetens, med regeringskretsens längsta och tyngsta CV. Hon hade valts även om hon varit man….

Och det är ju sunt; att bli utsedd efter kön är ju ingen rolig sak för varken män eller kvinnor. Kunskap och förtroende ska alltid vara A och O. I detta fall är det ju dock en efterlängtad bonus att Andersson också ”råkar” vara kvinna. Äntligen en kvinnlig statsminister, och från detta parti där så många kompetenta kvinnor för länge sedan borde fått bekläda ämbetet. Men hindrats av patriarkala stämningar. Äntligen – hundra år efter 1921!

Vi får se hur det går. Själv undrar jag mest om statsminister Andersson inser att regeringen måste sätta fart och driva en ofantligt mycket starkare och mera radikal klimatpolitik än den nu gör. Klimatmålen Sverige satt upp – och som då, för tre år sedan – ansågs vara världens tuffaste, är enligt regeringens egen expertis helt otillräckliga. Och inte ens de kommer att nås med de svaga styrmedel och incitament som nu råder. Här krävs mångmiljardinvesteringar och en stats- och kommunförvaltning som organiseras om efter ”krismodell”, i syfte att kunna snabba, genomgripande beslut.

Kommer statsminister Magdalena att klara detta? Och att få samverkanspartnern Centern med på en rättvisare välfärdspolitik – i ett Sverige enligt somliga statsvetare snart är tillbaka i mellankrigstidens klassklyftor?