På lördag är jag inbjuden att hålla nationaldagstalet i Regementsparken i Uddevalla. Det blir karoliner, korum och annat högtidligt. Jag tänker reflektera över hur viktigt det är att vara både globalist och sund nationalist. Tryggt förankrad i den egna torvan – och just därför generöst öppen mot den stora världen.
De gångna veckorna har varit synnerligen innehållsrika och spännande. Britt-Inger och jag gjorde en elva dagar lång tripp till Jämtland och sedan via Hälsingland, Dalarna, Östergötland och Småland hem igen. Det finns väl inget så vackert som Sverige i skir försommargrönska – även om det regnar småspik och är brutalt kyligt! I jämtarnas republik kollade vi in en massa härliga fåglar, bl a häckande hökuggla – Jämtlands landskapsfågel! – och spelande grönbenor, rödbenor och ljungpipare ute på myrarna vid Ånnsjön (strax öster om Storlien). Journalisten och fotografen Hans Månsson tog mig med ut till den lilla fjällbäck i Höglekardalen som vi tillsammans skildrat i foto- och textboken Vatten värld (i juli ställer Hans ut dessa otroliga undervattensbilder i värmländska Sunne)
Inför tre hundra miljövänner på Naturskyddsföreningens årskonferens i Åre talade jag om det svenska jordbrukets, inte minst mjölknäringens kris, något som lett till dramatisk färre betande djur och därmed förbuskade landskap. Nu är det hög tid att alla konsumenter inser att vi måste äta svensk basmat – smör, ost, yoghurt, nötkött. Bara så kan vi rädda modernäringen och en levande landsbygd med rik biologisk mångfald!
På Underviks stiftsgård söder om Järvsö fortsatte jag delvis på samma tema, men gladdes samtidigt åt de unikt många köttdjur jag såg beta i Ljusnans ljuvliga dalgång. Min publik här bestod av Uppsala stiftsfullmäktige, ca 70 pers med biskopen i spetsen. Ett engagerat miljötänkande gäng som t ex satt en stor solpanel på stiftskansliets tak!