Juni natt blir aldrig av/liknar mest en daggig dag, konstaterar Harry Martinson i en av sina mest lästa och omtyckta dikter. Igår tog jag bilen långt upp på Bredfjället, till det snart återbeskogade hygge där jag brukar höra ”henne”. Och ”hon” gjorde mig inte besviken i år heller; snart uppfattade jag det oavbrutna surrandet borta vid skogskanten. Nattskärran! Eller som Linnaeus behagade kalla henne på vetenskapens språk – Caprimulgus, getmjölkerskan, efter en folklig skröna om att fågeln stack näbben i getternas juver och tjuvmjölkade dem. Till bondens förtret.
Men verkligheten överträffar legenden: Denna ”fjälliga”, mytomspunna fågel har flugit ända hit från Sydafrika, tio tusen kilometer! Först över den väldiga afrikanska kontinenten – städer, byar, savanner, öknar – därpå Medelhavet, sedan Europa, Östersjön, Halland, Göteborg. Hela denna osannolika strapats för att nå det hägrande mål som osvikligt ristats in i skärrans minne: den karga tallhed i Bohusläns storskogar där den kläcktes ut i fjol av sina ruvande föräldrar. Nu har den sin egen familj att sköta; plötsligt ser jag hur den kastar sig upp i lufthavet för att skickligt fånga in av den halvdunkla rymdens ymniga förekomst av flygfän. Mat åt ungarna på den enkla bobalen på markens.
En taltrast tar plötsligt till orda i grantoppen strax intill. Innovativt, med kraft och glöd i koloraturen, utstöter den kvällens sista aria. Sedan innesluts jag och all naturen i den stora tystnaden. Juninattens mystik.