Livets källa, livets vatten – det är ämnet för den här söndan. Ett spännande och viktigt tema, för oss som individer – och för världens framtid. Texterna handlar både om det yttre, fysiska vattnet – men kanske främst det inre, det som Jesus talar med kvinnan om vid brunnen.
Min vattenpredikan får ta formen av tre små tankedroppar!
Den första droppen är en biologs hyllning till vattnet.
Vår jord är precis lagom stor och ligger på precis lagom avstånd från sin stjärna solen för att kunna vara grön! Och blå! 70 % av ytan är oceaner; 97% av allt vatten är salt – så egentligen borde den heta Planeten Vattnet, planeten Havet! Bara 3% är sött – havsvatten som lyfts upp av solvärmen och regnat ner igen, avsaltat. Ner på kontinenterna – för att forma glaciärer, sjöar, floder, vattenpussar; för att vattna åkrar, skogar, brunnar och betesmarker.
I allt vi dricker, i allt vi äter finns därför bokstavligt talat Nordsjön, Östersjön Atlanten. Liksom i blodet, i ögat, örat, hjärnan, i alla celler där liv blir till.
Jag brukar tänka att min kropp är som en pytteliten lagun av detta urgamla vatten, som i begynnelsen skapades i heta stoftmoln långt innan dom bildat vår jord. Vattenmolekyler, H2O, som sedan genom eoner av tid – och i detta nu -betjänar tigrar och tulpaner, vargar och valar, grodor – och grannar! H2O – som fått sina helt unika egenskaper tack vare vinkeln 104 grader mellan syre och väte. Därför kunde de första levande cellerna bli till i urhavet. Och fortfarande är det så: Utan vatten inget liv, ingen syrgas att andas, Inget skyddande ozonskikt runt den blå planeten. Vi själva ä födda i våra mammors innanhav.
Tacka 104 grader för att du finns till!
Jag älskar naturvetenskapens beskrivning av dessa fakta. Men jag talar gärna också om den gudomliga vinkeln – förresten lätt att komma ihåg, man tänker bara på 104-e psalmen!. Jag tror att det finns en Skapartanke bakom naturlagarna, big bang, evolutionen. Och jag menar, likt Tomas Tranströmer o Harry M att vi människor behöver flera olika, parallella språk för att ana dessa mirakel: kemin språk, poesins, biologins, teologins
Alltså: Drick ett glas vatten och ta in hela världen! För mig är det en källa till förundran. Och lovsång!
Min andra tankedroppe utgår från ett möte i en liten by i Orissa i södra Indien.
Jag glömmer aldrig den dan. Husen som hukade i hettan högt uppe i bergen. Det trädlösa landskapet. Magra kor på bete. Tystnaden. Så när som på sorlet från bäcken.
”Ja, hur skulle vi överleva utan den, sa den unga kvinnan och fyrade av ett brett leende. Vi dricker ur den, djuren dricker. Vi kokar mat på den. Vi tvättar. Och nu ska du höra, nyss byggde vi ett dämme en bit nerströms; ja, alla var med och grävde och bar och slet. Så skaffade vi en turbin och utbildade två unga tekniska genier att sköta den. Förstår du vilken revolution?? Nu läser ungarna läxan i elektriskt ljus – och slipper den osande oljelampan! Nu har byn en dator. Nu lagar vi mat utan att skövla buskarna häromkring. Och bäst av allt: Nu går riskvarnen på el – istället för att vi tjejer använda många timmar varje dag för att mala för hand. Jag har mer tid att sköta barnens hälsa, att laga nyttigare mat. Mer tid för mig själv – att lära mig läsa och skriva. Och nu är det vi kvinnor som har makten i byrådet!
Välsignade vatten! Ni har väl hört de goda globala nyheterna att 9 av 10 människor på jorden nu, 2016 har tillgång till rent vatten; 2 miljarder fler än 1990! Men betyder också att 700 miljoner ännu inte kan har det! Och så är ju vattenanv så skev: Etiopien 20 l/pers o dag, Sverige 160 liter. Därför måste vattenkampen måste gå vidare. I sept i fjol – efter ett tal av påven F – röstade FNs 193 medl ja till 17 nya utv mål för dom n’ärmaste 15 åren. 2030 ska
alla ha rent vatten, tiollg till toallett och att kunna tvätta sig(idag 2 miljarder toalett)
Kampen för rent vatten måste också gå vidare i Europa – och Sverige! Mkt kvar, nya hot. Och klimatförändringarna kan förvärra dem.
Min tredje tankedroppe: Källan till livsmening.
Ingen generation har levt ett så bekvämt liv som vi. Sen 1960 har svenskarnas privatkonsumtion tredubblats. Vi tacksamma för det – men forskning visar att vi inte blivit tre lyckligare.
”Vi har allt, men det är också allt vi har”, sjunger den populäre norske vissångaren Ola Paus. Det är ett underfundigt sätt att beskriva den livskänsla jag tror att vi ofta har. Den engelske ekonomiprofessorn Richard Layard utmanar oss på ett liknande sätt. Han har skrivit en tjock bok om Lycka. Och han kan visa att över en viss inkomstnivå betyder hälsan, familjen och vännerna mer än standard o grejer. Så varför ändå ägna så mycket tid åt shopping, undrar han – om den ändå inte gör dem/oss lyckligare? Men skadar jorden, klimatet och livsväven vi alla tillhör…
När man sitter där framför den tröstlösa tv-reklamen o väntar på vettiga program inser man att konsumtionens bägare saknar botten, att den bygger på att exploatera vårt missnöje, begäret att skaffa nytt, skaffa mer – även om vi inte alls behöver det. Varför denna till synes outsläckliga törst?? Kanske tänker vi att tingen vi skaffar oss skall göra oss mer synliga och bekräftade, beundrade, rentav älskade? Se så duktig o lyckad han är…
Det finns förvisso många goda trender i vår tid, se bara på solidariteten för nyanlända i höstas. Men också många usla brunnar med dåligt, ja förgiftat vatten: egoism, rasism, sexism, dåliga värderingar, ytlig förströelse. Som många gånger hindrar oss att också se livets allvar, att mötas ansikte mot ansikte och förstå vilka vi är bakom masker och rollspel.
I dagens text får vi ett erbjudande från Jesus om en frisk källa till varaktig livstillfredsställelse: ”Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig”.
Jag tar till mig det löftet. Och jag vet att källan som Jesus talar om är Gud själv, den Outgrundlige. Att vattnet han talar om är symbolen för att hela tillvaron i grunden är en Guds kärlekshandling. Att Skaparen vill att universum och planeten Jorden ska finnas till. Och att vi människobarn är intänkta i skapelsen, och älskade – precis såna som vi är. Att vi kan få dricka av det vattnet och upptäcka våra djupaste rötter, vår identitet, det vi är ämnade för här på den blågröna planeten. Det släcker den brännande törsten efter sånt man tidigare jagade efter.
Tvivla måste man titt som tätt. Ändå vill jag bejaka tron på Gud som Livskällan. Jag vet av egen erfarenhet att en sån bejakelse får strömmar av levande vatten att flöda i mig – av trygghet, kärlek, glädje, samhällsengagemang, hopp. Ett flöde som spiller över, som jag vill dela med mig av till min omgivning.