Ulf Blomgrens artikel om trädkramarna i Ljungskile är ett av de bästa långreportage jag läst i denna tidning på mycket länge. De dramatiska händelserna för 30 år sedan skakade verkligen om det etablerade Sverige, främst politiken och bilindustrin. Människors mod, engagemang och beslutsamhet var oerhört imponerande.
Själv bodde jag i Växjö då och deltog inte i aktionerna på plats. Men tillsammans med andra gröna sossar, bl a Anna Lind försökte jag, förgäves, förmå statsminister Ingvar Carlsson – som tillträtt efter Palmemordet året innan – och miljöminister Birgitta Dahl att stoppa Volvos Scan Link (motorvägen) och istället investera i järnväg Göteborg-Oslo, omlastningsterminaler för gods mm.
Miljörörelsens filosofi då var ju att om motorvägsutbyggnader kunde stoppas skulle behovet och viljan att satsa på spårbunden trafik öka. Liknande argument använde Naturvårdsverket för bara fyra, fem år sedan mot Förbifart Stockholm, en motorled som ändå nu förverkligas. Men frågan är komplex. Vad gäller t ex motorvägen Ljungskile-Torp via Uddevallabron vet vi samtidigt att den, genom att minska körsträckan med ca 14 km/fordon, jämfört med tidigare, betyder minskade utsläpp.
Förändrades då Sverige genom trädkramaraktionen i Ljungskile 1987? Jag menar att svaret måste bli både ja – och nej. Ja, därför att den stimulerade till nya insikter, förändrade attityder och – sannolikt – bidrog till ökade resurser till luftmiljöforskning. Volvos hårdnackade motstånd mot katalysatorer mattades. Nej, eftersom andelen transporter på väg efter 1987 är fortsatt hög; antal personbilar per 1000 invånare var år 1987 ca 420, idag 478 (Källa: SCB). Andelen godstrafik på landsväg har ökat kraftigt på bekostnad av rälsbundet gods. Inga omlastningsterminaler har byggts såvitt jag vet. Och fram till härområdet var resurserna för att stärka och modernisera en eftersatt järnväg häpnadsväckande njugga.
Det mycket positiva som hänt de senaste fem, tio åren är att bilarna blivit lättare och renare, tack var bränslesnål smart teknik, utveckling av dieselmotorn samt inbladning av förnybara bränslen i fossila. Sveriges personbilsflotta har därför minskat sina klimatutsläpp med 17 procent 1990-2015 trots att antalet bilar under samma tid blivit betydligt fler.
Ändå är vägtrafiken fortfarande vårt största nationella miljöproblem, med 33 procent av Sveriges totala klimatpåverkan. Värsta huvudvärken är utsläppen från den växande tunga trafiken.
Kampen för ett mer hållbart transportsystem går vidare.