På måndag, arbetarrörelsens högtidsdag, fladdrar de röda fanorna världen över. Men i Europa glesnar det betänkligt i de socialdemokratiska leden. Nederländska PvdA gick från 25 procent i förra valet till 5,7 procent nu i mars. Partierna i Grekland och Polen är nästan försvunna. I Storbritannien har Jeremy Corbyns Labour backat kraftigt, och i Frankrike gjorde socialisterna fiasko i söndagens presidentval.
Totalt har Europas socialdemokratiska partier sedan 2008 förlorat en tredjedel av sin röstandel och ligger nu på nivåer som för sjuttio år sedan. Ett av få undantag är det tyska partiet som under sin nye ordförande Martin Schulz tycks ha fått ny energi och möjligen kan hota Angela Merkels kristdemokrater. De svenska sossarna har också klarat sig relativt väl. Ändå har Stefan Löfven sedan valet 2014 tappar cirka 6 procentenheter; det gamla stolta statsbärande SAP har historiskt usla siffror.
Varför krisar då den politiska kraft som med sina idéer om blandekonomi och rättvis välfärd borde kunna erbjuda ett tryggt alternativ i en värld av global kapitalism och social oro? Främsta orsaken är nog den impopulära åtstramningspolitik som socialdemokratiska regeringar tvingades föra efter finanskrisen för snart tio år sedan. Åtskilliga arbetarväljare började då söka sig till vänster- eller högerpopulistiska partier med förenklade lösningar på komplexa problem, ofta i kombination med nationalistisk retorik och en rejäl dos främlings- och EU-fientlighet. Migrationsfrågans dominans på den politiska arenan har också gjort vänster-högerdimensionen suddigare. Socialdemokratins väljare åldras; unga människor lockas inte som för femtio, sextio år sedan då partierna entusiastiskt ”byggde landet” och förbättrade folks vardagsliv i en anda av jämlikhet.
”Den svenska modellen skall utvecklas, inte avvecklas” lyder årets 1 majtema. Bra. Men varför använder då inte finansminister Magdalena Andersson den just nu urstarka svenska ekonomin för att lösa den alarmerande bristen på bostäder, lärare och en fungerande sjukvård? Glesbygds-, kultur-, bistånds- och klimatfrågorna får också smulor i förhållande till vad som krävs och vore möjligt.
Partiet måste tänka djupare, slakta heliga kor och ge en fräsch berättelse om vad vi nya och ”gamla” svenskar tillsammans skulle kunna göra för vårt i grunden så fina land.