I kväll samlas hundratals miljoner människor över hela jorden till julnattsmässa. Även här i det sekulariserade Sverige kommer inte så få att bryta upp från chokladen och de goda dryckerna och ge sig iväg till kyrkan.
Det som lockar är att få sjunga Stilla natt och de andra hymnerna, lyssna till körer och orgelmusik. Och för några ögonblick lämna bruset och glammet och meditera över de djupa frågorna om livet och meningen.
Somliga av oss vill bejaka miraklet att barnet i krubban är en inkarnation av det gudomliga i tillvaron. Andra mäktar inte med den tanken, ”som världen ser ut”, men upplever den symboliska sprängkraften i julevangeliet. Budskapet om att det finns ljus och hopp trots allt.
För så är det väl – fortfarande? Det är lätt att misströsta. Ändå visar aktuell FN-statistik att världen aldrig gett så många människor ett hyfsat bra liv som idag. Spädbarns- och mödradödligheten har sjunkit markant på trettio år. Medelåldern har stigit, bara i Afrika med tolv år sedan sekelskiftet 2000. Fler än 90 procent av alla barn går i skolan. Och klimatforskarna försäkrar oss att loppet inte är kört.
Men larmen ljuder, rättvisan, omsorgen och solidariteten kan inte vänta. Julens skyddslösa Jesusbarn vill beröra oss i huvud och hjärta och förlösa dessa kraftfält inom oss, den potential för godhet som vi ju faktiskt alla bär på. När han vuxit upp ger han oss rådet att hejda vårt ha-begär, försona oss med våra fiender, ”gå två mil med dem som ber oss gå en”. Jag upplever starkt att det är detta som är kristendomens kärna.
Julens evangelium handlar om att vi alla kan och måste tända ljus, göra något gott. Och skapa hopp. Som de tyska soldaterna i sina eländiga skyttegravar under första världskriget. 1914, när juldagsmorgonen grydde började de sjunga den psalm de älskade mest, ”Stilla natt, heliga natt, allt är frid…” Vad hände då? Jo, ”fienderna” stämde in på engelska och franska och snart kröp de alla upp och kramade om varandra.
Stilla natt, julsångernas julsång fyller nu, 2018, två hundra år. Komponerad i den lilla alpbyn utanför Salzburg av kantor Gruber som fått orgelbälgen söndergnagd av möss. Vid midnattsmässan sjöng han den till gitarrkomp och i duett med hjälpprästen tillika textförfattaren Joseph Mohr.
GOD JUL!