I lördags kväll, efter nattmangling och trettio timmars övertid, kunde de 200 länderna på klimatkonferensen i Katowice andas ut: Regelboken klubbades igenom. Ett 150-sidigt dokument om hur Parisavtalet från 2015 ska bli verklighet ”på marken”, med principer för hur länderna på ett transparent sätt bör mäta, redovisa och utvärdera minskade klimatutsläpp och andra åtgärder som de lovat göra.
Lättnaden var stor, många hade befarat ett urvattnat dokument eller i värsta fall dunderfiasko. I stället blev det en framgång, även om till exempel frågan om ett globalt utsläppshandelssystem måste vänta till mötet i Chile nästa år. Vad blir då resultatet av Katowice? Att planetens uppvärmning nu kan hejdas vid max 2 eller rentav 1,5 grader (jämfört med förindustriell nivå), det som världen under jubel beslutade om i Paris för tre år sedan?
Så enkelt är det tyvärr inte. Att Parismötet blev en succé berodde på att man – efter årtionden av misslyckade klimatkonferenser – prövade en ny modell. I stället för diktat uppifrån fick varje regering lämna in en egen meny av åtgärder, en imponerande katalog. Problemet var och är att den bygger på frivillighet och sammantaget inte räcker för att nå 1,5-gradersmålet. Efter Paris och Katowice måste därför det tuffa arbetet börja med att höja och säkra ambitionsnivån i klimatarbetet på alla nivåer: globalt, nationellt, lokalt, i företag och hushåll. 1,5-gradersmået kräver 45 procents minskade utsläpp redan till 2030 och ett globalt nettonollutsläpp år 2050, alltså om bara en generation!
Här en sjupunktsagenda för diskussion.
1.Tekniken. Utan den nya tekniken kan klimatmålen aldrig nås. Förnybara och supereffektiva processer, energi och material måste in i världens fordonspark (för närvarande 4,8 miljarder bilar!), industrier, bostäder. Eftersom vi länge än tvingas leva med kol, olja och naturgas – i dag svarar de för 80 procent av den globala klimatpåverkan – måste även fossiltekniken bli bättre. System måste skapas för återvinning av de sällsynta jordartsmetaller som är kärnan i sol- och vindkraft, elfordon och annan elektronik. En knäckfråga är hur den moderna fossiltörstiga livsmedelsproduktionen ska kunna ställas om.
Men det räcker inte att minska utsläppen radikalt, koldioxid som redan finns i atmosfären måste ”sugas ut” och lagras i jordens inre; det kräver förfining av den nya så kallade BECCS-tekniken som bland annat inkluderar massiv skogsplantering.
2. Marknaden. Teknikomställningen lovar mycket men går tyvärr alltför långsamt; takten måste speedas upp genom att ekonomins spelregler ändras med skatteväxlingar och global koldioxidskatt. Bara så blir det dyrare att slösa, släppa ut och skita ner och – och påtagligt lönsamt att spela den nya ”gröna matchen” med jordens resurser. Kol och olja är i dag på tok för billiga; fossila råvaror subventioneras dessutom globalt med 400 miljarder dollar per år, i Sverige med 30 miljarder kronor.
Årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, amerikanerna William Nordhaus och Paul Romer är dock hoppfulla. Den bitvis kontroversielle Nordhaus visar hur marknadsekonomin kan optimeras så att social välfärd uppnås samtidigt som koldioxidutsläppen pressas tillbaka. Romer hävdar att ”det är helt möjligt för människan att minska produktionen av koldioxid, och när vi en dag lyckas med det kommer vi förvånat att konstatera att det inte var så svårt som vi trodde”. Han lyfter fram FN-succén att vi sedan 1990-talet lyckas täppa till det dödliga ozonhålet.
3.Konsumismen. Den effektiva teknikens goda frukter för klimatet riskerar dock att ätas upp av ständigt växande konsumtionsvolymer i världens medelklass (rebound-effekten). Västerlänningens Gud bor i dag i de glittrande köptemplen, shopping är vår tids kult. Men tärande på planetens resurser. Jag talar förstås inte om den basala vardagskonsumtionen, utan om excesserna som – säger konsumentforskarna – snarare handlar om tröst och bekräftelse, accentuerad av tidens vilsenhet. Den brittiske ekonomiprofessorn Richard Layard visar i sin bok ”Happiness” att BNP kan växa utan att medelklassen tycks bli ett uns lyckligare. ”Vi har allt men det är också allt vi har”, menar den norske vispoeten Ole Paus.
Frågan blir hur vi kan skapa en sund värdeförskjutning, där kultur, andlighet och gemenskap skänker större upplevd livsmening än materiell överkonsumtion. Detta är den inre klimatstrategin, ”hjärtats omställning”. För det behöver vi hjälp av beteendevetare, filosofer, teologer.
Här krävs även stödjande politiska reformer. Kanske borde vi i Sverige överväga att inrätta reklamfria zoner i det offentliga rummet? I min utredning SOU 2005:51, ”Biffen bilen bostaden”, förslog jag också en skatteväxling så att den oftast mer hållbara tjänstekonsumtionen blir attraktivare för plånboken än ”prylar”.
4.Rättvisan. Klimatkrisen är i grunden existentiell: Hur stor plats har vi, vår generation och samhälle, rätt att ta i jordens ekosystem? Staplarna för klimatpåverkan visar de klyftor som alltjämt finns och som måste utjämnas om vi vill skapa en långsiktigt hållbar utveckling: USA släpper ut 15,7 ton växthusgaser per person och år, Kina 6,7, Sverige 5,7, Indien 1,8 ton (räknar man på utsläpp från konsumtion blir Sveriges utsläpp dubbelt så stort, cirka 10 ton per person och år)
Den misstro som fanns i Katowice har bland annat sin rot i denna skevhet; kritiken riktas särskilt mot den amerikanska regimen som skamlöst struntar i sitt ekonomiska åtagande i den viktiga Klimatfonden för fattiga länders klimatanpassning och omställning.
Om Sverige ska bidra till att nå det globala klimatmålet för max 2 graders medeltemperaturökning krävs enligt forskarna att våra medelutsläpp minskar från 10 till 3,5 ton per person och år. Det förutsätter ny teknik men också en varsammare och smartare personlig livsstil vad gäller sådant som matvanor, transporter, boende, fritid.
5. Demokratin. Börsen och marknaden agerar snabbt; kapital flyttas mellan länder och kontinenter, investeringar görs och beslut fattas med ofta dramatiska konsekvenser för vår gemensamma framtid. Men våra folkvalda politiker sitter inte sällan i sista vagnen; parlamentarismen hänger inte med i svängarna.Det är ödesdigert. För vi lever som bekant i antropocen, mänsklighetens egen tidsålder, med en historiskt unik kapacitet på gott eller ont: Kunskap och teknik att bygga den bästa av världar – eller alternativt störta allt i gruset, momentant med kärnvapenkrig eller mera utdraget genom resurs- och klimatkriserna.
Kinas ”gröna” kommandoekonomi är givetvis inget för den liberala västvärlden men gör de facto jätten i öst mindre klimatfarlig för sig själv och världen (Kinas utsläpp är de största i absoluta tal, men per capita ”bara” 6,7 ton/person jämfört med USA:s 15,7 ton/person). Vår stora och svåra utmaning – med bäring på bland annat klimatfrågan – är i stället hur vi ska förnya och effektivisera demokratins beslutsprocesser.
6. Ledarskapet. Efter Donald Trumps amoraliska och antiintellektuella reträtt från klimatpolitiken har Kinas regering på ett berömvärt sätt visat att den vill ta ledartröjan. Men för detta behöver kineserna EU som en stark partner. I övrigt finns det lovvärda ambitioner hos Sydkorea, Indien, Tyskland, Danmark, Sverige.
Många stora och små företag runtom i världen visar också suveränt klimatledarskap. Ikea, till exempel, som i dagarna aviserar att företagets hela sortiment år 2030 från vaggan till graven skall bygga på cirkulär ekonomi med förnybarhet, effektivisering, reparation och återbruk/återvinning.
7. Apokalyps – eller hopp och engagemang trots allt? Vågar man planera för familj och barn – eller är allting redan för sent? Det är frågan har jag ständigt fått när jag denna dramatiska höst kuskat runt och föreläst om klimatkrisen.
Känslan av apokalyps påminner om stämningarna i det gastkramande 1980-talet med tiotusentals kärnstridsspetsar redo att när som helst avfyras längs den spända öst-västgränsen mitt i Europa. Det hotfulla scenariot kunde dock mot alla odds förändras; fredsrörelsen lockade ut miljoner protesterande människor på gator och torg, krävde politisk dialog om gemensam säkerhet och nedrustning och hejdade därmed katastrofernas katastrof. Järnridån föll – en geopolitisk ”tipping point” som ritade om Europas karta och skapade optimism och framtidstro.
Kanske man så här i juletid får åberopa kyrkofadern Augustinus: ”Hoppet har två vackra döttrar i världen, Förnuftet och Modet. Förnuft så att det som inte bör ske inte sker, och mod så att det som bör ske också sker”.
Bävan för kollaps ruvade också över 1970- och 80-talens försurningskris, den tidens ”klimatdebatt”. Utsläppen av svaveldioxid från smutsiga kolkraftverk och oljepannor och kväveoxiderna från bilism, sjöfart och flyg drabbade mark och vatten med låga pH-värden och rubbade ekosystem. ”Ska Europas skogar dö?” stod det som i dödsrunor på löpsedlarna var och varannan vecka.
Men även denna katastrof kunde hejdas genom massiv folklig mobilisering och arsenaler av åtgärder i nationella parlament och i EU. Kampen var hård, bildirektörer, fossilmagnater och allsköns industriledare bjöd segt motstånd och varnade politikerna för massarbetslöshet och färre jobb.
Det sena 1900-talets kärnvapen- och försurningskriser framkallade alltså samma typ av domedagsstämningar som våra dagars kusliga extremväder. Men de påminner oss också om att förnuftet kan triumfera mitt i hopplösheten, att till synes osannolika förändringar kan bryta fram.
Mediedebatten denna höst har stundom osat helvetets förgård. Även klimatforskarna larmar om lägets allvar men uttrycker ändå att loppet inte är kört. Kanske man så här i juletid får åberopa kyrkofadern Augustinus: ”Hoppet har två vackra döttrar i världen, Förnuftet och Modet. Förnuft så att det som inte bör ske inte sker, och mod så att det som bör ske också sker”.