Igår inleddes COP 27 i Sharm El-Sheikh i Egypten. Det är FN:s tjugosjunde klimatmöte sedan starten på 90-talet. Och det sjunde efter Paris 2015, mötet som blev lite av en succé där världens länder enades om att jordens medeltemperaturökning inte får överstiga 2 grader, helst inte 1,5 grad. För om det sker kan klimatet tippa över ända med ostoppbara konsevenser: Skyfall, översvämningar, uttorkade matjordar, havsnivåhöjning, extremväder med orkaner och tromber.
Det känns som vi redan är där, vad än SD:s nyvalda ”klimatexpert” Elsa Widding påstår i Sveriges riksdag. Enligt IPCC:s rapport till mötet i Egypten kommer de totala klimatutsläppen att ha ökat med drygt 10 procent till 2030 (jämfört med 2010 års nivå),det vil säga om alla länder håller sina klimatlöften; om de inte gör det blir utsläppen större. Medan de i stället måste minska med cirka 45 procent för att 1,5 gradersmålet ska nås! ”Tiden håller på att rinna ut”, konstaterar Världsmeteorologerna, WMO, i sin rapport.
Ett barn kan förstå att detta blir mer än svårt. I all synnerhet som Putins Ukrainakrig satt världsekonomin så i gungning att många regeringar nu börjar hålla i pengarna som annars skulle fylla på FN:s klimatfond till hjälp för svaga länder att minska utsläppen och anpassa sig till klimatkrisens effekter på bl a vatten- och matförsörjning.
Sveriges nya klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari (L) reser med stora ambitioner till Sharm El-Sheikh. Hon vill visa att Sverige även fortsättningsvis tillhör de ledande i kampen mot planetens uppvärmning. Det är utmärkt. Men hon har två problem:
Sverige kommer under 2020-talet att öka sina klimatutsläpp med drygt 10 procent eftersom den nya regeringen i princip plockar bort inblandningen av förnybara, klimatvänliga drivmedel i bensin och diesel. Detta görs för att minska kostnaderna vid macken för samtliga svenskar, inte bara för dem på landsbygden som tvunget måste köra bil. Men det betyder samtidigt att Sverige inte når klimatmålen i Parisavtalet. Hur ska Romina Pourmokhtari på FN-mötet kunna kräva att världens fattigaste länder – med små utsläpp! – ska uppfylla sina klimatmål, när inte ens vårt land, ett av världens rikaste kan klara sina?
I Sverige är nu sju stora havsvindparker redo att byggas; tillsammans kommer de kring 2028 att ge cirka 60 TWh el, mer än dagens kärnkraft, (51 TWh). Men nya regeringen avser att ta bort det redan utlovade stödet för kabelanslutning till land och somliga av byggarna börjar därför tveka. Hur ska Pourmokhtari förklara detta för kolleger jorden runt som just nu bygger enorma mängder billig havsvinkraft? Som industrin behöver för sin klimatomställning?
Pourmokhtari måste ta stöd av näringslivet och få sin regering att ändra kurs – så att Sverige inte blir det dåliga exemplet i klimatkampen.
STEFAN EDMAN