Det viskar däruppe bland barren. Knappt hörbart, pianissimo med fem p. Kungsfågel! Fem gram lätt, en varm dunkropp mitt i den ganska barska januarikvällen. Jag ställer mig under granen och väntar, tydligen en hel flock. Blåskymningen faller över skogen, kylan biter i tår och kinder.
Tisseltasslet rycker närmare, singlar som snöflingor i luften. Vad pratar de om, dessa pysslingar, Nordens minsta fåglar? Tips om bästa matstället, varning för höken? Eller kanske en analys av SMHI:s senaste prognos? Plötsligt landar tre av dem på grenen framför mig, mossgröna med gula hjässor. Jag vågar knappt andas, njuter av skönheten, inkapslad i täckjacka, vantar och luva. Vet att kungsfåglarnas liv inte är någon dans på rosor. Kölddöden tar dem i natt om de inte nu, innan mörkret faller, lyckas sätta i sig en tugga insektslarver så där var tredje sekund.
Stillheten omsluter mig på alla sidor. Det är långt till stadens bullriga puls Ändå finns det ofantligt många fler levande varelser här i den knäpptysta, till synes ödsliga skogen. I träden. Mossan. Jorden. Vattnet.
Hör och häpna: I den nittiåriga granen framför mig bor i runda svängar 120 000 kryp, synliga för ögat. Fler än människorna i Uddevalla och Trollhättans kommuner tillsammans. 50 000 stövsländor, 20 000 äkta spindlar, 10 000 fjärilslarver, 9 000 barrlöss och många, många därtill. Dessutom miljontals mikroskopiska organismer.
Vad sysslar de med hela dagarna? Äter, älskar, föder, tar skydd, växer, åldras och dör – på barr och kvistar, i barksprickor och rötter! Hela trädet är ett enda stort sällskap av hungriga som försöker överleva så länge det går. En kamp för livet, ett ständigt pågående drama. Många sover sig genom vintern.
Men ingenting av allt detta knaprande och mumsande kan jag höra, bortsett från ”samtalet” mellan kungsfåglar, svartmesar och talltitor. De har dukat bord på grenarnas terasser. Människans öra är helt enkelt inte anpassat till de ytterligt svaga ljuden från krypens rörelser i granen. Många av dem kommunicerar på dofternas språk. En kemisk grammatik som vi inte heller kan dechiffrera med våra sinnen.
Jag kommer att tänka på den moderna fysiken som slår fast att världen, universum, egentligen är en enda stor tystnad. Det finns inga ljud, ”bara” molekyler som rör sig och påverkar levande varelsers hörselorgan. Ljuden uppstår först inuti oss och blir vad våra sinnen och hjärnor är byggda för, varken mer eller mindre. Fladdermus och gräshoppa bor var för sig i en unik ljudvärld, människan i sin. Visst blir man lite ödmjuk?
Jag stannar upp och lägger lite barnsligt mitt öra mot ett barr. Och låtsas höra det som händer därinne: Hur solens fotoner efter femtonmiljonermila-färden flödar in i det gröna klorofyllet och ”syr ihop” vattendroppar med koldioxid från luften. Så att det blir socker, proteiner, cellulosa, DNA, vitaminer, hormoner.
Det är livets egen tysta, kemiska balett. Som inte bara dansas fram i gran och tall utan är själva förutsättningen för att alla vi levande på planeten Jorden skall finnas till.
Och jag tänker: Det som sker stort, sker tyst.